Under den senaste veckan har man typ gått från att vara i normaltillståndet ”godismanipulerad Dingo-Don”, till lyxtillståndet ”relaxat matvrak” och sist till det sällsynta och mer krävande tillståndet ”lojalt praktiserande Dingo-Don”. Jag ska berätta kronologiskt så ni hänger med:

Det började hur bra som helst. Morsan, jag och Cobran kickade igång Dinomobilen och drog ut till Britt-Pitt förra onsdagkvällen. Där splittade vi en ljummen grillad kyckling med riktigt flottig bea (rödvinet och ruccolan fick kärringarna ha för sig själva). Sen gick vi en vända till stallet och morsade på de stora dåggarna och Cobran skällde på katterna – själv var jag lite för mätt för att visa min fulla potential så det kom bara en rap när jag skulle skälla till. Så sov vi över hos Britt-Pitt allihopa, det gillar jag.

Morgonen därpå gick vi som vanligt upp skittidigt, jag kände mig fortfarande lite seg när vi drog ut i morgondimman på åkrarna och när Cobran fick tokryck och jagade mig så råkade jag göra några kullerbyttor. Men vaddå, shit happens, morsan ska ju iväg några dagar så det blir ju lugnt och skönt bara hon drar nån gång, tänkte jag för mig själv. För husfridens skull kan man väl offra sig för några oschyssta tacklingar typ. Cobran är ju inte direkt nån pansarvagn om vi säger så. En riktig kalasvessla med reaplansmotor är vad hon är!

Ja i alla fall; Britt-Pitt skjutsade morsan till tåget efter en härlig frukost i LCHF-modell (bästa bästa bara fett och protein – ligger som ett smäck i kistan) och sedan började min semester. Under dagen kom det en tant på besök som sa att hon kunde prata med dåggar som berättade för Britt-Pitt att min själ var ärrad. Det vette faan vad hon menade med det, vad är själ för nåt!? Om hon däremot hade sagt att min magsäck var ärrad på grund av de nötande hungerkänslor som jag ständigt bär på så hade jag instämt helt.

Sen kom farsan och hämtade mig och då började den RIKTIGA semestern. Det är ju nämligen så att när man hänger med brudarna så måste man vara lite alert för de har rätt dålig koll på läget. Men när man är med farsan då är det tvärlugnt, man vet liksom att han fixar allt. Spelar ingen roll om det ringer på dörren och det står tre frustande bullmastiffar på andra sidan – jag vet att han pallar trycket. Semesterdagarna hos farsan rullade på med najs käk, soffa, pussfritt och lagom mycket kli bakom örat. Så vart det söndag kväll och det första sms:et plingade till från Arlanda: ”Hälsa Dino att jag är hemma om ett par timmar och att han måste vifta lite på stumpen och stå ut med en automatsalva pussar på snudan”. Sen kom det ett till trams-sms från Avesta och ytterligare ett från Säter innan morsan till sist dök upp. Fattar inte varför hon ska påannonsera sånt jag redan vet, och när det gäller svansstumpen så viftar jag bara till viktiga prylar – så är det bara. Det gäller att förvalta de inmundigade kalorierna väl och sparsamt. Men okej då, jag var väl kanske lite glad ändå att morsan var hemma igen – fast säg inte det till henne för då blir hon odräglig.

Semestern var som bortglömd och vardagen gjorde sig påmind i samma stund som vi anlände hos Cobran som hade bott hos Romrom under helgen. Cobran manglade på som vanligt men jag märkte efter en stund att det var något som felade morsan – nånting efter den här rumänienresan. I vanliga fall brukar hon tjata om den där Clive och sitta vid datorn lite extra å sånt – men nu sitter hon faanimej klistrad dygnet runt. Och det är inte den där feta pusskrämarn Clive hon tittar på. Nej, det är urmagrade dåggrangel med tussig päls och tom blick som kliver runt bland bajskorvar på betonggolven i Calarasi… Flera av de där Calarasidåggarna ser hur jävla rädda ut som helst för morsan fastän hon har rullat ihop sig, tittar ner i marken och har fjollrosa tröja på sig. Finns väl ingen som har nån anledning att va rädd för min morsa – det blir aldrig värre än att man får några slabbidaskare på snudan och det kan man nästan stå ut med eftersom man får soffa och en del krubb också (även om det kunde vara mer av det sistnämnda).

Det där Calarasi måste asså vara Hellhole No 1. Jag har aldrig varit där själv men jag menar att om dåggarna drar in i kojorna som silverfiskar i lysrörsbelysning när de träffar morsan så står det faan inte rätt till… Hon skulle visst plocka ut tio stycken dåggar som ska få en chans att komma till Sverige och det är det som är så drabbande för henne – jag har till och med märkt att hon luktar rök ibland när hon säger att hon varit i tvättstugan… det är olikt henne.

Men morsan får väl gå runt här och grina i ett par dagar så kan jag hålla ställningarna så länge. Vi brukar ju göra så att när hon känner sig lite klen så tar jag kommandot. Tur för henne att hon har en riktig Dingo-Don på frontlinjen och ingen mesig liten Bongo-Bon bakom knäna. Men lite lack är jag allt på Cobran som på grund av morsans låga humör och tempo terroriserar mig mer än vanligt, hennes nya alias är Bandita bin Ladin.

Hur som helst så finns det några schyssta dåggar från Calarasi som vill flytta hit, de är Bongo-Bons hela högen fast modellen större:

Om du vill veta mer eller om du vill att nån av Calarasistars ska flytta hem till dig så kan du klicka på dåggrutan här: