Jahapp, så har man varit i Ö-vik i typ en och en halv vecka. Det bästa är lägenheten, jag verkligen rådiggar centralvärme och bekväm soffa. Det allra bästa VAR! också alla slaktplater och märgben som jag fyndande under mina första norrlandsdagar – ett berikande glädjeämne som dock mycket snabbt berövades mig. Morsan har nämligen någon hemsnickrad idé om att förra veckans horror-pruppar hade med kadavermumsandet att göra…

Ja, jävlar vad det mullrade på i kistan! Jag la först ut en kompakt rökridå i köket men tvingades strax därpå in i sovrummet när odören omöjliggjorde min fortsatta vistelse i köket. När dimman låg tät även där så gick jag vidare ut i hallen och sedan sökte jag min tillflykt i det fortfarande obesudlade vardagsrummet. Dessvärre tog denna lokala pruppturné inte mer än tjugo minuter och när jag cirkulerat lägenheten runt var luften knappt genomtränglig och det var dags att återigen belasta köksatmosfären. Men där luktade det fortfarande gammal rutten vampyr efter mitt förra besök – trots att balkongdörren stod öppen – så det kändes liksom inte riktigt bekvämt. Typ så var det i flera dagar. Hrm.. ja, vad faan ska man säga… Pruppandet har i alla fall säkert inte med mina slaktfynd att göra, det är jag bergis på. Morsan har fått det där om bakfoten. Det är snarare lägenheten som är för liten om det luktar prupp överallt fastän det vädras! Fast nu har i alla fall statskuppen i tarmfloran lagt sig och det är faktiskt rätt hygglo att slippa vara skraj för sin egen bakdel. Det var bedrövligt, och för tredje gången under hela min livstid så fick jag känna på hur det är att vara en klenis. Allt är norrlands fel.

Men pruppincidenten står sig ändå ganska flackt sett i relation till veckans stora nyhet; jag har blivit tvärlurad av min egen pack – med Morsan da Fjanta i spetsen och Cobran dass Hovnarr i ryggen… Så sjukt drabbande alltså:

Jag hade precis andats ut efter morsans senaste rumänienresa och gick runt i den sköna villfarelsen att vi skulle slippa få hem Calarasistars när morsan släppte bomben: ”Cobran behöver en kompis och jag anser att det är vår skyldighet att ta hem en till hund från Rumänien när situationen ser ut som den gör där. Om vi har plats för de här två hyenorna så har vi faktiskt plats för EN SNÄLL hund också”. Ni hör ju själva vad mycket skit hon snackar, ja, inte det där med att vi är hyenor – det är en komplimang som träffar bulls eye – nej, jag menar att vi skulle ha plats för en till dågg med motiveringen att det skulle vara en som var snäll. Det fattar väl vem som helst att en dågg på 20 kilo också äter som en dågg på 20 kilo oavsett om det är en listig gammal dingo eller en kollrig mupphund. Och ska jag va helt ärlig så spelar det mig ingen roll om dåggen solidariserar sig med Team Dingos eller Team Muppets, för oavsett vilket så är det min mat den ska äta och min soffa den ska ligga i. Man får typ lite taskiga vibbar faktiskt – det har ju inte ens gått ett år sen Cobran kom hit, man undrar liksom när det ska bli lugn och ro. Fatta hur fett mycket jobb det har varit för mig att få fason på Cobran!? Och nu en till!? Morsan skulle aldrig fixa den här typen av prylar utan Don Dino… jag är helt enkelt oumbärlig.

Det har strömmat in en del namnförslag till nya dåggen också och bäst i test är tydligen Java. Java är visst en lagom balans mellan kommunism, vacker klang och goda associationer. (1) Jawa – en moped från Tjeckoslovakien som aldrig fungerar. (2) Java – jag kan inte höra den ”vackra” klangen, kan ni? (3) Java – en vedervärdig besk och samtidigt sur varm sörja som har samma färg som Donau på sina giftigaste ställen. Morsan älskar java, speciellt på morgnarna – själv undvek jag att dricka just på Javaställena i Donau. Sammantaget kommer förmodligen namnet Java att passa den nya dåggen rätt bra. 

Undrar varför jag inte fick byta namn när jag kom till Sverige… Dino Dinosaurie… hur kul låter det på en skala? Ja, så länge jag har ett rumänskt namn så åtnjuter jag ju i alla fall legitimitet att agera rumänskt och det är inte den sämsta kråksången! Livet är lattjo, ha ha!!! Om Cobran så skulle hon ju egentligen heta Dobra från början, det betyder ungefär ”god, bra, fin” på serbokroatiska. Men efter några veckor i Sverige så insåg till och med morsan att Dobras personlighet inte hade något gemensamt med namnets innebörd. Dobra visade sig snarare vara en Cobra. Så nu kallar alla henne för Cobran. Rätt namn på rätt dågg!