I söndags blev jag upplurad med en skramlande säck hundkulor redan vid halvsjusnåret på morgonen. Hallå hallå, säger jag, söndagar är vilodagar! Jag gillar i och för sig sovmorgnar sju dagar i veckan men söndagar är typ fridlysta. Men morsan, hon kör sitt tjyv- och rackarspel för jämnan, hon drar sig inte för att utnyttja min svaghet för mat ens på en söndag morgon… suck. Jag menar – vad gör man inte för att fylla på energidepåerna när man har chansen? Jag hade en förhoppning i min naiva enfald att jag skulle kunna gå och lägga mig igen efter frukosten men där var det tvärnobben. Nej, morsan hoppade i långkalsongerna, ivrigt påhejad av Cobran (som typ aldrig sover), satt på en kanna med stinkande Javasörja och skrämde liv i Kentauren också. Sen var det helt plötsligt bestämt att vi skulle gå på nån sorts dagstur efter Högakustenleden och det börjades bre smörgåsar och packas ryggsäck. Men tror ni att nån tänkte på matsäck åt mig? Nej då, för “Dino är ju fullt nöjd med Frolic”, men själva ska de trycka i sig makrill och dubbelmackor med salami och ost minsann.

Cobran var utom sig av lycka när hon insåg att vi skulle ta bilen – först då fattade hon att vi skulle ut på långtur. Själv känner jag på mig när det är heldagsstrapatser på gång långt i förväg; redan när långkalsongerna åker på så vet man att det är slut på friden… Men jag gillar i alla fall att åka bil, speciellt Kentaurens bil är najs sedan jag fick en egen döskallematta att ligga på bak i skuffen. Den är enögd också precis som Dinomobilen så jag känner vissa sympatier. Så kom vi fram till foten av Balesudden och väl där var det typ bara till att joina marschfarten och försöka tänka positivt. Dit ryggsäcken med käk går måste ju jag också gå för ingen av de andra klåparna i flocken är betrodd av mig att vakta såna prylar.

Det var frost på marken och solen lyste – en perfekt förmiddag att annars tillbringa hemma i sängen. Cobran la snoken i blöt överallt, flög som en pinne i luften, gjorde spänsthopp upp och ner på klipporna och sicksackade sig fram efter spår i skogen. Kentauren gick runt med sin precious kamera och bytte objektiv och fotade konstant. Det är nästan så man börjar misstänka att den där kameran har växt fast på honom för så fort vi ska ut på nåt så hänger den och dinglar som en armprotes fastsatt med uttjänt kardborreband. Morsan var hel-impad och beundrade naturen högljutt med en totalt o-cool vokabulär som: ”åh vad vackert, varför har vi inte flyttat till norrland tidigare?”

Ja, man kan fråga sig varför vi inte har flyttat till norrland tidigare. Kan det kanske bero på att det är skog överallt, mörkt dygnet runt och permafrost i marken… man måste ju typ spetta upp isen för att kunna dricka vatten, alternativt suga på en istapp.

Det var skönt att komma hem på eftermiddagen, få sig ett skrovmål och chilla lite på sängen sen. Nästa gång morsan skramlar med hundkulorna halvsju en söndagsmorgon kombinerat med att hon hoppar i långkallingarna så tänker jag rävsova. Så det så!