Nu börjar jag fatta vad folk menar när de säger att det är mörkt i Norrland. Det är inte bara mörkt, det är natta i kolboa. När vi går på promenad efter klockan fem så sätter morsan på sig pannlampan – det har hon aldrig gjort förr – hon ser ut som en blandning mellan en sån där cyklop och en vampyr. Det bästa är att vi bländar alla vi möter och om jag passar på att grovla lite åt folk så skrämmer vi slag på dem. De måste uppleva mötet med oss ungefär som en stor mörk skepnad med ett lysande öga i pannan som sveper fram tillsammans med silhuetten av en frustande varulv. Den enda som förstör den skräckinjagande monsterframtoningen är Cobran som är mörkrädd. Jag menar hur coolt är det att släpa runt på en vessla som sitter som ett plåster på mig och morsan!? Hrm, inte speciellt coolt. Värst är det om Kentauren är med också i sina vita springskor och reflexväst – då får man faan skämmas.

Appropå Kentauren så skulle han dammsuga häromdagen när han plötsligt insåg att dammsugarpåsen var full. Till min stora glädje hände det absolut nada när han tryckte på startknappen till det aggressiva slangverket (mer än att det lät jävligt illa förstås). Morsan sa trevande och ursäktande att dammsugarpåsar är en utgiftspost som man får räkna med när man bor med oss – hon syftade då på mig och Cobran. Jo tjenare, det där känns igen… Det är nämligen inte bara när dammsugarpåsen är full som det skylls på oss, det är exakt samma visa när det är grus i sängen, när det kvarglömda kakfatet är rensopat eller när det luktar prupp. Men det kan jag säga att i nio fall av tio så är det aldrig mitt och Cobrans fel och den här gången så blev morsan äntligen (!) ertappad med sitt ögontjäneri. När Kentauren plockade isär snabelapparaten så hittade han nämligen en blond hårboll med femtiocentimeters hårstrån surrat runt hela motorn och filtret – sånt hår har varken jag eller Cobran. Ha ha, 1-0 till mig!!!

Jag har ju fått nån sorts vedervärdiga släktingar här uppe också. Det är de där Bumling-brudarna jag snackade om tidigare som gav mig förgiftade märgben så jag fick rännsketa. Jag har aldrig träffat dem personligen men jag känner lukten av dem då och då från morsan och Kentauren. För ett par dagar sedan kom även Cobran hem och stank Bumling-brud och som vanligt så lubbade hon allt hon orkade i sin damp-glädje från ytterdörren rakt till min soffa där jag låg och sov. Jag fattade inte först att det var Cobran utan reagerade instinktivt genom att dra revolvern som jag alltid sover med under huvudkudden, eller ja, om det hade varit på film så hade jag gjort det… Äh, jag flög bara upp och nöp till henne lite över nacken – men sen när jag såg att det var Cobran så ångrade jag mig. Hon blev riktigt jävla skitskraj. Hallå, det är ju bara jag ju! Men vem som helst hajjar ju att hon önskade att hon hade haft mig med sig vid sin sida när hon tvingades till socialisation med Bumling-brudarna. Hon måste ha längtat väldigt efter Don Dino. Om jag får tag i Bumling-brudarna nån gång så ska jag göra varulvssilhuetten med min cyklop-/vampyrmorsa och skrämma iväg dem en gång för alla.