Ibland funderar jag på att söka nytt hem men jag får inte flytta för morsan. Man skulle ha plankat in på Hundhjälpens forum och gjort ett inlägg under ”Akut jourhem sökes”. Jag skulle nämligen vilja bo på nåt ställe där man inte behöver motionera, där man slipper slabbidaskare på snudan och där man slipper småsystrar. Ja, jag skriver ”småsystrar” för nu står det ju inte på förrän Java flyttar in…

Aj fiil it in maj finger, aj fiil it in maj toe…

Morsan har nämligen laddat upp med en ny skön säng som hon har gömt undan i garderoben för att jag inte ska gnida in den med min lukt och mina hudavlagringar. Det provas halsband stup i kvarten plus att hon har köpt 2 femtonkilossäckar hundkulor varav det står ”senior” på den ena. Det måste förresten vara ett fett missförstånd att den seniormärkta maten skulle vara till mig för den är ju inte lika smaskig som maten i den andra säcken. Inte lika energität. Det vore väl rimligt att det stod ”senior advisor” på den smaskigaste säcken och ”småsystrarna” på den andra…

Men vad faan, det är väl bara att smacka ihop, i det här sibiriska arbetslägret gäller det att överleva så jag tar det säkra före det osäkra och äter allt. Komposten under bänken är min bonus när hungern kniper – men det är riktigt för jävligt när någon slängt kaffesump där. Annars går det på med både äppelskruttar, torra mandarinklyftor och havregrynsgröt. Vaddå, man är väl en dingo!?

Den här veckan har annars varit en av de bättre i sitt slag. Morsan har legat däckad med feber och huvudvärk. Hon har kräkts i en hink bredvid sängen som Kentauren har fått diska (jag diskar gärna i normala fall men nånstans måste man dra gränsen). Promenaderna har sträckt sig till brevlådan och hem igen – ca femtio meter – en alldeles lagom sträcka för att uträtta sin toilette och sedan raskt återvända till sängvärmens naturliga klimat. Kentauren har tagit med sig Cobran ut i skogen på kvällarna och han lämnar mig hemma för han är lite rädd för att skämma ut sig eftersom jag är typ mest man av oss två. Och glad är jag för det! Riktigt glad! Nån måste ju vakta morsan när hon är kleno och spilla kalorier på att bli jagad av Cobran undviker jag till varje pris.

När morsan är kleno så är det lugnast när hon håller sig hemma för det ställs jävlit höga krav på mig som flockledare när hon får för sig att gå ut. Det är fett drygt att både hålla koll på cyklister, bilar, mopeder, stavgångare, fula dåggar, Cobran och katter samtidigt som man ska lukta, pinka och krafsa. Hallå, jag har ju liksom inte ögon i nacken!!! Faktum är att jag bara ser åt ett håll – åt höger! Det innebär att jag bara kan gå på vänster sida av vägen för att koordinera i trafiken… Och om morsan dessutom är väck så har man ju ingen hjälp av henne heller. Då måste jag gå på helspänn och lystra med öronen konstant för att ständigt vara beredd på att eliminera eventuella hot. Ungefär som när man är ute med Romrom eller Kentauren. Morsan brukar till och med mäta sin allmänna styrke-utstrålning genom att titta på mina öron och min stumpföring på promenader. När stumpen pekar upp och öronen flexar alert så vet hon att hon är försvagad. När stumpen pekar rakt bakåt och mina öron står ut på sidorna (och hon kallar mig något förnedrande ”Herr kantarell”) så vet hon att hon är med i matchen.

Undrar om det finns en marknad för tjänsten “utstrålningsbarometer”? Jag jobbar i så fall för fyra grisöron i timmen!