Nu ligger jag typ utslagen i morsans knä efter dagens bravader. Det har ju varit drygt tjugo grader minus här ett tag så man har hållt sig inne bra länge. Men idag hade temperaturen ökat till ynka minus fem så då skulle morsan passa på att släpa med oss ut i två timmars dagsljus. Hon gör allt hon kan för att trötta ut oss när klimatet tillåter för hon börjar bli rätt lack på att systrarna terror har dragkamp om överkastet och bäddmadrassen i sängen dagarna i ända. Hon får typ bädda sängen fem gånger om dagen om terroristerna inte får sin dagliga motion. Att systrarna terror tränar wrestling i sängen har också en negativ bieffekt för mig – morsan kan nämligen inte få nog av att visa mig hur mycket hon uppskattar mig och min lugna personlighet. Tyvärr sker visandet av denna uppskattning på hennes sätt, det vill säga mest med slabbidaskare på snudan, och inte på mitt sätt, med smaskovolante. Tur att hon i alla fall inte använder en massa glitterklister på läpparna när vi är hemma. Det är ju typ värst av allt när man måste gå på promenad och se ut som nån jävla bokmärkshund med glitter på. Så var det jämt när vi bodde i Malmö. Det var då jag vände glittret till min fördel och lanserade mig som King of East Side – det kräver nämligen sitt blingbling att hålla pitbullsen på avstånd.
Sen tror jag att jag har ändrat mig. Jag gillar nog kaffehunden bättre än Cobran. Eller rättare sagt: jag gillar nog generellt snällbrudar bättre än terrorbrudar. Kaffehunden är egentligen ingen terrorbrud, hon blir det ihop med Cobran bara.
När Cobran kom så hade jag ju bott ett par år tillsammans med Babban med bopparna. Babban ville aldrig lattja – förutom två gånger om året – men som kullös nappar man inte på den sortens inviter. Jag hade fullt sjå att hålla henne borta när hon fjantade och försökte backa in under mig när jag låg och sov. Om jag skulle ha skaffat mig en donna så skulle hon i vilket fall ha haft längre ben än Babban och varit skägglös. Så det så. Annars så var livet med Babban ungefär som att leva med ett lojalt penntroll. Det var lugn och ro, inget tjafs och inget nacksving. Jag fick en grundläggande kurs i livet som svensk leverpastejshund av henne, fast det var förstås alldeles för lite leverpastej om ni fattar vad jag menar. När Babban flyttade till hundhimlen så fick jag bo själv ett par månader med morsan – det var kanske den bästa tiden i mitt liv – totalt skyddad verkstad med monopol på samtliga diskjobb och soffliggning. Lite för många cardio-pass i skogen förstås och på tok för mycket pussar. Annars var det kalasbra.
Sen när Cobran kom så var det lite grann som en befrielse för vildhunden i mitt nya tama jag. Hon var hur tuff och snygg som helst och höll morsan upptagen twäntyfår-seven. Jag fick utlopp för min dynamiska personlighet… jaga Cobrans långa fula svans, hänga i nackskinnet varvat med djupsömn på egen soffa. Det var jävligt kul måste jag säga. Jag avskydde Cobran bara de första dagarna och sen vart vi bästisar – jag kände liksom direkt att vi var typ samma skrot och korn jag och Cobran.
Så gick det ett år och jag visste ju inget annat än att Cobran var min dryga tapirnästa lillsyrra och det kändes helt ok. Och sen kom kaffehunden. Jag och Cobran hatade verkligen Java innerligt den första tiden. Men jag vet ju att det blir mer smasko-volante om jag kapitulerar för morsans vilja så efter en vecka så var det bara att fäjsa: ”Kaffehunden är här för att stanna”. Och som om det inte vore nog med att jag accepterar den töntiga kaffehunden – nu har jag till och med börjat gilla henne! Under julhelgen så har jag tröttnat ur fett på Cobrans mangelfasoner och föredrar rätt och slätt Javas sällskap. Java har ungefär lika bra kondis som mig, lika bra kroppskontroll och mopsar sig bara när hon försöker sno min mat, annars är hon from som ett lamm. Så nu funderar jag på att lägga upp en profil åt Cobran på nån annons-sajt om inte Kentauren kan ha henne med sig i bussen överallt så vi får ha det lugnt och skönt här hemma.
