Jag, morsan och Java har ett stort gemensamt intresse: vi gillar att äta smaskens! Grejen är den att det är morsan som kontrollerar alla smaskingar, så har det alltid varit. Men som strövare från Rumänien accepterar man inte att nån annan kontrollerar allt smask utan man arbetar snabbt fram strategier för att få mer.

När jag var nyinflyttad så brukade jag bara mangla smasko, en företeelse som jag kallar för den ursprungliga tjyv-och-rackarspels-strategin eftersom nästan alla rumäner har den inom sig. Jag snodde t ex mackan ur handen på morsan medan hon bläddrade i tidningen, popcornen som åts i tv-soffan brukade aldrig hinna färdas mer än halva sträckan skålen – munnen på morsans polare innan jag knep dem. Om ett popcorn mot förmodan skulle hinna in munnen på nån schysst tjejpolare typ Fru K så fanns en viss risk att jag skulle låtsas pussa henne för att få ut popcornet igen. På promenaderna lärde jag mig snabbt att lyfta på locket till soptunnorna, alternativt välta dem, för att hjälpa till med källsorteringen – i Sverige slänger man ju hela festmåltider, ett galet slöseri med resurser om jag får säga det! Under min första sensommar i Sverige bodde jag mer eller mindre i hallonsnåret bakom dass i Värmland där jag mumsade hallon tills jag fick ont i magen. En gång snodde jag två varmkorvar medan morsan tittade in i kylen efter ketchup och senap. Det var då jag gjorde en revolutionerande upptäckt som sedan fick mig att utveckla den bästa smasko-strategin någonsin, psyko-telepati-soma-strategin. Jag hade nämligen inte tid att tugga korvarna utan svalde dem hela på längden och det gjorde så jävla ont när jag pressade ner dem i strupen att jag skrek av smärta. Och bäst som jag stod och gnydde så vände sig morsan om och gav mig en smärtfylld blick. Jepp, hon tyckte synd om mig som var så sugen på varmkorv att jag var tvungen att svälja dem hela på längden och nästan stryka med på kuppen. Jag kan ju säga att när man snodde nåns lunchlåda på kärnkraftverksområdet i Cernavoda så blev man jagad med sparkar och käppar… Ur denna svenska korvhändelse så föddes i alla fall den framgångsrika psyko-telepati-soma-strategin som har visat sig vara avsevärt mer lukrativ än tjyv-och-rackarspels-strategin. Kortfattat så går den ut på att man sitter framför morsan, hypnotiserar henne med ett långsamt blinkande öga samtidigt som man med tankens kraft skickar meddelandet ”Dino är en skelett-hund, Dino är en skelett-hund”. När meddelandet går in så får morsan dåligt samvete som ger henne magont och hon går omedelbart efter en extra smörgås. Det funkar nio gånger av tio. Tycker man att det går trögt så kan man förstärka med smack-ljud och några brandlarms-pip med jämna intervaller. Då brukar det bli fart – funkar på de flesta brudar och kärringar faktiskt, till och med på en del gubbar.

Hur som helst så har vi alla gått i villfarelsen de senaste två veckorna om att kaffehunden har lämnat tjyv-och-rackarspels-strategi-fasen bakom sig. Den första tiden gick hon ju rätt mycket på bakbenen och sopade köksbänken, krafsade på mitt kylskåp och rev ut kökskomposten på golvet. Normalt kan man köpa min tystnad för en andel i komposten men när Java inte ställde upp på de reglerna utan istället fräste läpp och muckade så lackade jag ur och började agera kökspolis istället. Så fort Java har haft otillbörliga aktiviteter för sig i köket så har jag skällt som en galning för att Morsan ska komma och säga åt henne. I takt med att Java har taggat ner på det förbjudna kökssnokandet så har även jag kunnat dra mig tillbaka och i stället ägnat mig åt min favoritsyssla chillning i soffan. Men ack SÅÅÅ vi har bedragit oss på kaffehunden! Hon har typ bara gått runt och fejkat i flera dagar för att lura bort mig från köksregionen i väntan på en chans att ensam kunna kamma hem storsmasket. Och häromdagen fick hon till det big tajm, det rasslade bara till och rätt vad det var så låg Java på golvet och tryckte in två dubbelmackor leverpastej i snudan! Snacka om att man blev putt alltså. Fast morsan mallade på sig över kaffehundens smartness, det händer nämligen inte speciellt ofta att jag blir överlistad men när jag blir det så verkar morsan tycka att det är kul på nåt sätt och garvar åt mig. Som plåster på såren fick jag och Cobran varsin tuggpinne men jag tycker faktiskt att det var snålt. Det jävliga med tuggpinnar är nämligen att det går mer energi åt att tugga i sig dem än de tillför en urmagrad lekamen som min…