Kentauren som dåggdaddy – Don Dinos blogg 2008-2016

Det är fett många som skrivit till mig och undrat hur det egentligen gick för Kentauren när morsan var i Rumänien. Och det kan jag säga på rak arm; att utan min hjälp så hade han aldrig klarat det. Kentauren är bättre på motorcyklar än på dåggar – that’s a fact! Kentauren jobbade halvdagar så jag fick ensam dadda systrarna terror på halvtid. På kvällarna så hjälptes vi åt med upprätthållandet av ordningen och jag fick min lön för mödan.

Det här är Kentauren. Han är bättre på att köra enduro än på att tämja rumänska hundar. Fast om han fixade mer krubb så skulle han lyckas bättre - i alla fall med mig. — Det här är Kentauren. Han är bättre på att köra enduro än på att tämja rumänska hundar. Fast om han fixade mer krubb så skulle han lyckas bättre – i alla fall med mig.

Innan morsan stack så hade vi gjort en diil som fastställde att jag skulle få åka buss till rasthagen en gång om dagen, få extra smaskingar samt ha första tjing på morsans tomma säng. Utöver det skulle Kentauren också skicka sms-rapport till morsan två gånger om dagen så att hon kunde ha koll på att jag fick min hemlagade middags-bonus från Magiska Maggan. Ärligt talat så höll han faktiskt på allt i överenskommelsen utom middags-bonusen, den blev utbytt mot middag hos Fula pojken och Lollo på lördagen och hos Kentaurens morsa på söndagen – men det var skitsmaskigt så jag klagar inte. Magiska Maggan brukar ju i alla fall skicka hit en kasse med kokt slaktavfall då och då så nu har jag istället en del innestående. Jag är nöjd med Kentaurens insats, Kaffehunden är nöjd, morsan är nöjd – men Cobran! hon tyckte att det sög big tajm att behöva dela sin Pappon med oss i fem dagar… Kentauren är liksom hennes första egna Pappon och Cobran är liksom Pappons prinsessa. Själv tycker jag att sånt där bara är trams och fjant, jag har haft ett Paddben och en Farsan men klarar mig precis lika bra utan manliga förebilder.

Kaffehunden är helt galen, hon är typ överrörlig, spänstig som ett resårband och har nästan lika mycket energi som Cobran nuförtiden. Vi kallar henne för Gummitarzan, eller Java-Snava för att hon alltid snubblar på sina egna ben och trasslar in sig. Det värsta är att hon har gått upp två kilo sedan hon kom hit så nu väger hon nästan lika mycket som jag. Det är förjävligt.

Den här dagen var det faan minus 22 grader så jag behövde utnyttja sittpucklarna för att inte aktivera mina gamla frostskador i tassarna.

Alltid lika najs att se när någon kan plocka en poäng på Cobran i chase-and-swing-neck-wrestling.

Cobran är en inställsam, missunnsam smilapa. Först skulle hon ha ensamrätt på morsan när hon var ny från Rumänien, sen skulle hon ha enamrätt på Kentauren när hon var ny i Ö-vik, och när Kentauren var tvungen att fördela sina omsorger över oss alla tre så ville Cobran kicka ut bumlingsystrarna och ha ensamrätt på Pappopappon istället. (Observera att det är Cobran som hittat på de där brudmesiga smeknamnen, INTE jag.)

Fy faan asså vad Java-Snava är klantig - hon har ingen koll alls vart hennes långa gummiben tar henne. Och rejäla tacklingar delar hon ut också sen hon la på sig ett par extra pannor. Faan, jag måste få mer mat så bruden inte växer om mig! — Fy faan asså vad Java-Snava är klantig – hon har ingen koll alls vart hennes långa gummiben tar henne. Och rejäla tacklingar delar hon ut också sen hon la på sig ett par extra pannor. Faan, jag måste få mer mat så bruden inte växer om mig!

Nej nu jävlar är det dags att visa vart skåpet ska stå och vem som är Kungen av Ö-vik. Åt helvete med gamla frostskador - nu ska terroristerna manglas! — Nej nu jävlar är det dags att visa vart skåpet ska stå och vem som är Kungen av Ö-vik. Åt helvete med gamla frostskador – nu ska terroristerna manglas!

Som ni ser så klarade Kentauren uppgiften med godkänt betyg tack vare lite hjälp från mig. Nu är det skönt att morsan är hemma igen och håller ordning för det är ganska krävande för en senior advisor att ha ensamansvar över småsyskon på halvtid. Hellre ligger jag på soffan bredvid morsan och slänger upp en tass på tangentbordet då och då för att påkalla uppmärksamhet och få mitt klibehov tillfredsställt.