Jag hatar att jogga. Jag är inte gjord för det. Meningen med mitt liv (bortsett från att jag ska äta en massa smaskingar) är att jag ska ligga och softa på en soffa eller i en trädgård och sedan göra små explosiva ryck emellanåt för att skrämma iväg en ful katt, en le grannhund eller hänga lite i nackskinnet på nån av mina småglinssystrar mest för skojs skull. Morsan har under nästan fyra års tid gjort fruktlösa försök att uppmuntra mig till diverse energislösande aktiviteter. Första sommaren var hon som värst. Då provade hon först att jogga med koppel och köttbullar. Det gick ok så länge köttbullarna räckte men morsan var missnöjd och tyckte att träningen vart ineffektiv. Sen provade hon att jogga med Frolic och gummilina. Enklare tyckte morsan – men astråkigt tyckte jag. Sen provade hon att jogga med bara Frolic och utan koppel, linor och skit. Då ifrågasatte jag varför jag skulle hänga med över huvudtaget eftersom det fanns mer Frolic hemma i skafferiet. Dessutom hade jag fysisk frihet att välja geografisk position så jag brukade låtsas sacka efter för att sedan passa på att vända om helt och lufsa hemåt. När morsan kom uppspringandes på gårdsplanen så brukade hon pusta ut av lättnad när hon såg att jag låg och gassade gräddmagen i solen på trappen. Hon trodde väl typ att jag hade rymt eller nåt men jag fattade bara inte poängen med att vara ute och göra slut på energi när man kunde vara hemma och chilla och fylla på energidepåerna i stället. Man är väl inget pucko heller! Suck och stön.

Med denna historia gemensam så överraskade jag därför morsan big tajm igår när jag visade henne vad äkta träningsmotivation är för något. Hon höll faanimej på att avlida i chock när jag målmedvetet tog sats och drog i väg med henne dinglandes efter mig som en vante i andra änden av gummilinan. En hel jävla kilometer älgade jag på innan jag hade nått the final destinäjsjön, morsan var rejält svettig i sin dunjacka, hade skorna fulla med snö och garvade så hon höll på att tappa andan. Hon var riktigt impregnerad av min intelligens och min jogging-glädje. Jag hade nämligen tagit henne hela vägen fram till Reginas Zoo. Det var ju dit vi skulle i vilket fall, det är jag helt säker på, så jag såg liksom ingen vits med att ta det i promenadtakt när apostlahästarna har kapacitet att galoppera i prekära situationer. Och om man ska handla Snoopy-tuggon och hudrullar för flera papperslappar och dessutom träffa smaskoféerna som jobbar där så bedömer jag situationen som jävligt prekär.

Det var som vanligt en mycket lyckad fredagsvisit på Reginas med många ljuvliga dofter, knastertugg och raskatter. Jag ska nog skicka in en ansökan och CV dit under veckan för jag känner mig verkligen hemmastadd där. Kan gärna tänka mig att ta nattjänsten som säkerhetsansvarig eller nåt.

När vi hade betalat och var klara så visade jag tydligt för morsan att hon lika gärna kunde lämna mig kvar där och gå hem till terrorglina själv. Men hon ville inte lyssna på det örat och när hon hotade med att ställa till med en sån där gruvligt pinsam slabbidaskar-scen inför hela butiken så var jag tvungen att följa med henne hem medan jag fortfarande hade hedern i behåll.

Nu ska jag kolla om draken har gömt nåt ätbart under Kentaurens huvudkudde. So long!