Tänk att det är någonting hela tiden – ingen rast, ingen ro för en senior advisor. Det är nästan så man funderar på att gräva sig en egen jordkula igen fast på svensk mark den här gången och flytta hemifrån så man får sinnesro.

I förrgår så kom morsan på den urdåliga idén att jag skulle duscha av tungmetaller från vägkanten som fastnat på mina tassar. Dusch, vad faan är det!? Jag har aldrig duschat i hela mitt liv och kommer aldrig att göra. Enda gången jag har blivit tvättad av morsan var när jag hade rullat mig i kadaver och blivit beströsslad med likmask på ryggen. Men då fick jag åtminstone stå i vattenbrynet nere vid sjön medan morsan öste vatten över mig och gav mig smasko samtidigt. Vatten är annars bland det värsta jag vet. Jag hoppar alltid smidigt och galant över vattenpölarna på mina långa tjusiga ben och om det regnar så vägrar jag vistas utomhus såvida det inte prasslar i snaskpåsen. Jag är till och med vida känd för min väldoft, fråga morsan, Fru K eller Britt-Pitt så får ni höra. I princip så skulle jag kunna öppna eget parfymeri och sälja min naturliga ”mitt-på-huvudet-doft” under namnet ”Il Profumo di Favodino”. Det är bara det att brudarna skulle bli helt pusstokiga om jag spred min väldoft i onödan och jag vill ju helst vara ifred från läppglansförsedda kladdiga slabbidaskande brudläppar. Jag sköter i alla fall min hygien utomordentligt alldeles själv genom att i första hand undvika att bli smutsig och i andra hand omsätta min utsökt vackra päls några gånger per år. Jag behöver inte någon hjälp på traven med lödder, varmvatten och trams. Tassar ska förresten lukta fotsvett och lite vägdamm har ingen dött av. I alla fall inte någon som bott halva sitt liv vid ett rumänskt kärnkraftverk.

När morsan insåg att det inte var aktuellt för henne att hjälpa mig med duschen så började hon muppa sig big tajm och blixtsnabbt så hade hon infört något som hon kallar för ”Dinos dusch-träning” på det dagliga schemat. Duschträningen går till så att alla mina måltider numer serveras i badrumshörnet bakom den påslagna vattenstrålen. Fatta hur dryg hon är!!! Är det verkligen meningen att man ska stå där, hungrig och kullös, med snålvattnet droppandes från mungipan, och klura på hur man ska nå sin redan hårt ransonerade mini-portion med nödvändigt krubb? Jag ser ju dessutom redan ut som en skeletthund och morsan vet att det är helt orimligt att förvänta sig att jag skulle kunna avstå en måltid för att slippa bli våt om tassarna, det har jag helt enkelt inte råd med om jag ska uppnå min matchvikt på 27 kg. Tjyv och rackarspel, lögn och manipulationer säger jag!

Det här med morsans förändrings-/utvecklingsprogram är ett problem. Det är ju bara kolla den manlighets-metamorfos som Kentauren tvingats genomgå under det senaste halvåret i morsans regi. I september när vi flyttade hit så brukade Kentauren komma hem lerig och naturligt doftandes, med stel och knakande rygg, OCH ett styckat rådjur i den ena handen och en kasse slaktavfall i den andra. Nuförtiden ligger han regelbundet på en spikmatta, besöker en osteopat, sköljer näsan och kommer i bästa fall hem med en kasse ekologisk frukt från ICA. Är det verkligen förändring till det bättre undrar jag… och när skulle jag vara färdigförändrad i så fall?

Nej, det är bara se till att äta sig mätt när det bjuds tillfälle och köra vidare efter egen agenda. Jag är self-made-DonDino i kombination med en naturligt oslagbar genuppsättning. Så är det bara. Inget att förhandla om. Så fort tjälen har gått ur marken så ska jag skicka ut Gummitarzan att gräva mig en egen jordkula. Om inte annat så i alla fall för att skrämma morsan.