Morsan säger att jag har lagt mig till med ett nytt läte när jag går korvspår. Hon säger att jag låter som den där gamle staffegrisen Mozart som hon brukade vara hundvakt åt innan jag flyttade in. Det är som en blandning mellan ett ivrigt bökande och grymtande ljud ackompanjerat av ett kluckande i snoken typ. Jag låter som en liten farmarorkester ungefär. På Facebook har en del skrivit att jag har “gubbmage”, morsan försvarar mig och säger att det är en “gräddmage”, Moster Kulan kallar mig för “isterband” och Romrom utreder just nu huruvida de nya kluckljuden som uppstått i snudan kan bero på “bukfetma”. Det alla spekulerare har gemensamt är att de är kärringar som borde mäta sitt eget midjemått i stället för att projicera sin egen bantarnoja på mig. Jag äter väl det jag får och det med glädje, fett big joy! Jag äter också sånt som jag inte får men bara när ingen ser på för då gills det inte. Jag skulle aldrig äta något och ångra mig efteråt – allt som trillar ner i magen är feelgood säger jag! En dåggs feelgood ska synas på midjemåttet, så ärä.

Det finns en fördel med att ha terrorsystrar. Speciellt nu när den yngsta och värsta terroristen Gummibenta Java-Snava ska lära sig att komma när morsan vill att hon ska komma. Fördelen är alltså att morsan köper MÅNGA paket grillkorv, sedan klipper hon korvarna som tiokronor ungefär, på en korv får hon ut ungefär 25 stycken små korvpengar. Sedan sätter hon på sig sin rumänska midjeväska helt kapitalt fullproppad med korvpengar till bristningsgränsen och tar med oss ut i skogen. Jag är som en svans på morsan hela tiden… börjar nästan bli lite stel i nacken nu av att ständigt behöva gå och glo på hennes korvpengsmage. Ibland blir jag fultacklad också av terrorbrudarna om de attackerar från min blinda sida men för det mesta är jag så oxytocin-pumpad av korvdoften att jag inte känner så mycket även om jag vinglar till när de kommer.

Så här ser våra promenader ut ungefär, notera att jag inte syns så mycket i bild för jag är alldeles för nära kameran (korv-väskan):

Cobran har skaffat sig en kavaljer här i Rämmen som heter Kaiser. De brukar hänga ibland på eftermiddagarna medan jag vilar middag. Jag ska smyga på dem imorgon med filmkameran och lägga upp om jag orkar… om det regnar så stannar jag hellre hemma i spisvärmen än leker indian. Själv avskyr jag Kaiser, det beror på att han väger 48 kg, har kulorna kvar och är knappt är äldre än att han begriper vad han ska med dem till. Kaiser uppfyller alltså de tre värsta möjliga kriterierna som man kan uppfylla av världens hemskheter hos andra dåggar. Han borde slå sig i lag med Kräjsy-Daisy om ni frågade mig. Han är i alla fall inget för Gula Hundarnas att hålla på med…

Nu ska jag gå ner till sjön och kolla efter bävern eller se om det finns nån älg på mitt nya kalhygge.