Ja asså jag vet inte i vilken ordning jag ska börja… jag hade ju tänkt att jag skulle ha min jubileumskrönika med lite bilder från dagarna innan jag åkte till Sverige för drygt fyra år sedan… men det sket sig big tajm på grund av tekniska missöden. På torsdag morgon så vaknade vi nämligen av att det blixtrade och dundrade av bara faan, eller ja, vi vaknade därför att Java skällde på ovädret. Morsan gjorde upp en eld i kaminen och drack morgonkaffe medan hon och jag och tittade på sjön. Senare under dagen när hon var ute med vildbrudarna så skulle jag uppdatera bloggen men då visade det sig att blixten hade slagit ned i vår mast så jag hade ingen uppkoppling. Och eftersom telefonen går på samma mast så har hela flocken varit totalt avskuren från omvärlden i ungefär tre dagar innan det började fungera i dag på eftermiddagen igen. Måste ärligt säga att det varit fett najs asså! Morsan har bakat och eldat och ägnat extra mycket tid åt att klia mig!

För några dagar sedan kom Vorfar hit också. Jag har inte träffat Vorfar på typ över 2 år. Först kände jag inte igen honom och undrade jag vad det var för gubbe som kom hit i en kommuniströd öststatsbil – jag gjorde mig redo för att försvara min gård asså! Men sen langade morsan över ett paket grillkorv till gubben och då kom jag ju ihåg att det var han som brukade ge mig och Babban julskinka och köttbullar i ganska stora kvantiteter. Man kan väl säga att ett paket grillkorv är en bra ice-breaker liksom… Nu önskar jag att jag kunde flytta hem till Vorfar, han är lat, ligger mest på soffan och har rätt stor mage vilket indikerar exakt den livsstil som jag eftersträvar. Jag har suttit på hans fötter ända sedan han kom hit och så fort han slutar klia mig så trycker jag upp min kalla blöta nos i sidan på honom så han ska vakna till. Nu klagar han över att han får förhårdnader på fingertopparna av att klia mig och tycker att jag ska umgås mer med mina terroriserande systrar i stället. Vorfar vill inte adoptera mig för han säger att han inte behöver nån hungrig vakthund – den biten klarar han bäst själv. Shit happens! Jag får väl fortsätta ta hand om morsan och brudarna då!

Vorfar har aldrig träffat Cobran och Java förut och om jag inte dög så verkade han däremot bli väldigt förtjust i Cobran (liksom alla andra mesproppar). Han frågade faktiskt morsan om han kunde överta Cobran eftersom hon är så bra på att tvätta fötter. Jag kan intyga att Vorfar behöver en fottvättarhund… och jippi-kay-ee svarade jag!!! Ta henne bara! Men morsan svarade att Cobran ska fortsätta bo med oss därför att hon hellre vill skälla på ekorrar och hänga i nacken på Java än tvätta fötter… Tyyypist, när man äntligen har en chans att göra sig av med ett av drygskåpen så ska morsan sätta sig på tvären asså… det verkar inte bättre än att man får förlika sig med den flock man har.

Veckan har i alla fall bjudit på två höjdpunkter. Den första var att Java-Snava äntligen lärde sig att pinka i motlut så att kisset inte rinner över hennes tassar. Det har luktat lite för mycket Java inomhus ett tag måste jag säga. Den andra var när Vorfar bjöd oss på äkta värmländsk hackkörv och lät mig diska stekpannan med skovor. Där har ni en hyvens gubbe som förstått vad rättvisa är. Exakt så här sa han: ”Dino, du som är äldst och tyngst ska väl diska pannan förstår jag? – de andra kan väl ta en bit knäckebröd så det blir rättvist”. Jag ÄR precis som min Vorfar!