Under den tidiga våren 2006 så höll jag mest på med överlevnad, typ samlade krubb och slogs. En dag så blev det bara svart framför snudan och lite senare var det ett par gubbar som hittade mig efter vägkanten vid kärnkraftverket i Cernavoda. Jag minns inte det här själv men jag är helt säker på att det var gubbar som plockade upp mig för det finns inte så många kärringar som kör bil i Rumänien. Om det fanns fler kvinns med körkort så skulle det nog inte köras på så många dåggar heller för den delen… Jag var i alla fall rätt så medvetslös men efter några timmar så vaknade jag upp i en bur och hade jävligt ont i ena ögat. Det var grönklädda brudar överallt och hundar som skällde och pep, ovanpå mig, under mig och bredvid mig. Jag visade tydligt hur mycket jag hatade att sitta i den där trånga buren och glo och till sist så föll poletten ner hos de grönklädda och någon kom äntligen och släppte ut mig.

Ganska snabbt så insåg de grönklädda att jag var en extra ordinär dågg med stor potential att vakta hela dåggsheltret så i stället för att trycka in min frihetsälskande personlighet i en hundgård tillsammans med en massa medelmåttor och skäry seniors så släppte de mig fri utanför hägnet. Det livet passade mig som handen i handsken! Jag grävde mig en håla bredvid min polare Romano där jag kunde återhämta mig mellan arbetspassen som bestod i att hålla tjuvar och banditer borta tillsammans med ett gäng tuffa glin. Emellanåt blev det väl kanske ett och annat missförstånd också då vi försökte att hålla även vanliga besökare på behörigt avstånd från kliniken och matförrådet – men vaddå, shit happens! En vaktdågg är en vaktdågg!

En dag i April samma år lockade min favvotant Adriana på mig med några torra matkulor, hon tog tag i mitt öra och antecknade siffrorna som fanns på plastklämman och sa ”Dino, tu eşti mergi la Suedia”. Jag fattade faan ingenting – Suedia – vad är det för skit? Jag och Romano tog en brottningsmatch och skällde sedan ut en risig Dacia som körde in på gården som om ingenting hade hänt.

Några veckor senare så fick de grönklädda fatt i mig igen och satte mig i en vedervärdig bur och körde mig till Bukarest tillsammans med en för mig helt främmande brud som hetta Bella. Vi fraktades in i en gigantisk konservburk på en kärra av rök- och svettstinkande gubbar, jag kände mig dock lite groggy i skallen så jag orkade inte skälla speciellt mycket på gubbarna. Det började durra och låta illa, jag fick lock för öronen och när allt blev normalt igen så var jag nog ganska långt hemifrån för det luktade inte som i Rumänien. Jag och Bella blev omlastade och fick åka buss till ett nytt dåggsshelter, det var först när vi kom fram som jag faktiskt kände mig rätt nöjd med att ha med mig en brud från mina hemtrakter. Alla de andra dåggsen snackade nämligen italienska precis som de grönklädda gjorde i det här hägnet och det visade sig så småningom att vi var i Milano.

Efter ytterligare några veckor så kom Milanos grönklädda till min hundgård tillsammans med en totalexotisk brud. Bruden hade långt ljust hår, var jävligt inställsam, pratade med fjantig röst, ville bara klia oss hela tiden och tog kort på mig och Bella. Hon sa att vi skulle flyga med henne till Sverige dagen därpå för i Sverige fanns det tydligen några knäppgökar som ville ta hand om oss. Informationen hon gav mig gjorde att jag började ana oråd – jag behöver ingen som “tar hand om mig”, jag är typ den primaste vaktdåggen i hela östra Europa och jag har tagit hand om mig själv alldeles utmärkt utanför ett rumänskt kärnkraftverk i fyra år!!! Skulle resandet i gigantiska konservburkar aldrig ta slut!? Bo med folk? Glöm det.

Dagen därpå gick vi igenom samma procedur igen; bur, groggy, gigantisk konservburk, skak och durr, lock för öronen, markläge en timme, ny gigantisk konservburk – mindre groggy vid det här laget, skak och durr, lock för öronen och sedan äntligen stabiliserat markläge igen.

Den fjantiga ljushåriga exotiska tjejen lyfte upp min äckelbur på en kärra och rullade iväg mig till några fula gubbar i uniform som skulle kolla att jag verkligen var Don Dino. Jävla tur att hon var med asså för jag hade aldrig låtit någon av uniformsgubbarna ta i mig, på den tiden tyckte jag nämligen att det var lurigt med gubbar eftersom de flesta jag träffat tidigare mest verkat intresserade av att slå eller sparka efter mig. När gubbarna var nöjda och hade identifierat mig så rullade tjejen mig vidare genom ett hav av folk på språng och när jag till sist slutade rulla och gallret till burjäveln öppnades så satt det en annan ljushårig brud utanför och grät decenniets värsta snörveltårar! Det var första gången jag träffade morsan, det var den 10 juni 2006. Hon bara snorade och skulle pussa mig på snudan hela tiden och jag hade fullt sjå med att dra med tassen över ansiktet för att få bort hennes stinkande tjejbaciller och saltavlagringar.

Nu började jag i alla fall greppa läget, det här var förmodligen slutstationen på min långa resa för jag kände inte igen en enda lukt på det här stället även om jag var starkt dragen till doften av köttbullar som Bellas tant hade med sig. Jag var i det där ”Suedia” som Adriana hade snackat om i det rumänska hägnet ett par månader tidigare och jag hade fått en alldeles egen grinkärring att stjäla mat av!

Ytterligare kommentarer känns överflödiga för alla som läser min blogg vet att efter fyra år i Sverige så är det fortfarande jag som tar hand om morsan och inte tvärtom. Dessutom verkar morsan eftersträva att skapa ett eget litet mini-Rumänien i Sverige för i ett hushåll på fyra så är vi tre rumäner nuförtiden!