Senaste veckan har medfört två stora livsförändringar i vår flock. Den första är att morsan har köpt en ny flockmedlem som är med exakt överallt, den är liten, hårlös, har bra syn, låter inte illa och viktigast av allt – den varken terroriserar eller stjäl mat. Vi snackar om Kammo – vår nya kamera! Jag är kompis – kanske till och med bästis – med Kammo. Så fort han åker fram så blir jag väldigt medveten om hur jag beter mig och vilken image jag sänder ut – sätter mig alltid mitt framför och ser allmänt kunglig och cool ut. Morsan önskar att jag kunde vara mer ”naturlig” och inte skymma terroristerna hela tiden men det skiter jag. Kammo är till för att jag ska synas och spridas – så är det bara.
Den andra grejen är inte fullt så positiv… Morsan tycker att hon har fått lite dålig ordning på Java-Snava ute i skogen så hon gjorde det fatala misstaget att kontakta en finsk dåggingenjör för att få hjälp och tips. Det var ju inte speciellt svårt för den stränga människan att ringa in problemet och ge morsan ett åtgärdspaket. Dessvärre så omfattar åtgärderna inte bara Java utan de drabbar direkt också mig (som är helt oskyldig) på ett förödande sätt. Nu ska ni få höra vad vi har för problem enligt ”dåggingenjörs-specialisten”. Jag citerar lite grovt ur mitt minne hur dialogen gick:
Dåggingenjören: ”Man kan likna hundens grad av motivation att få sin belöning/smasking vid antingen en spelautomat eller en läskedrycksautomat. I det första fallet så vet man ju inte riktigt när belöningen kommer eller vad den består i så man är där och klåfingrar, är nyfiken, alert och intresserad hela tiden. Det kan ju bli en jackpot eller om man har otur – inget alls… Att stoppa mynt i en läskedrycksautomat är inte lika spännande för man förväntar sig per definition att det ska komma en läsk när man petat i pengar.”
Morsan: ”Mhm… så Java har slutat komma på inkallning för att hon vet att hon får korvpengar varje gång hon kommer och hon har helt enkelt tröttnat på det. Det är alltså mer spännande att leka med horrorpaddor och bada i gyttjediken än att äta korvpengar… Ja, det verkar rimligt. Och hur ska jag kunna motivera henne och få henne att se mig som en spelautomat i stället för en läskedrycksautomat?”
Dåggingenjören: ”Du ska sluta att ge dina hundar godis och smaskingar i tid och otid och bara ge dem godis/smaskingar när de uppvisar ett beteende som du vill förstärka. Om de får korv och köttbullar varje gång du själv fikar eller äter så har du effektivt lärt dem att sitta och tigga – det här förklarar ju även Dinos gäddhäng. Om det dessutom är vardagsmat för hundarna att äta korv och köttbullar så är det knappast en extraordinär belöning/motivator att ge dem samma saker när ni tränar medvetet. Du skulle behöva en hel lammstek för att ge dem en “jackpot”. Inte så konstigt att Java hellre jagar paddor än kommer på inkallning för en korvbit… Nej, var selektiv med godisutdelningen och se till att godiset verkligen utmärker sig från det de får till vardags så ska du se att saker och ting förändras.”
Morsan: ”Ja, jag fattar. Jag ska försöka stålsätta mig och bara ge dem torrfoder på mattiderna, däremellan är det godisstopp och smaskingar ska de bara få när de utför de saker korrekt som jag ber om. Alltså inget extra godis till Dino som gör rätt hela tiden, inget godis när Java spontant kommer fram för att hon är sugen och inget kompensations-godis när jag säger “ligg” till Cobran och hon uppmärksamt sätter sig.”
Ni fattar ju själva… Jag är totaldrabbad… jag som kommer på inkallning för en bit knäckebröd utan pålägg liksom. För en korvbit kan jag skälla på kommando och rulla runt på marken, för en ostskiva kan jag sitta, ligga och stanna kvar fastän morsan gömmer sig bakom en lada 50 meter bort. Jag är hur motiverad som helst att göra vad som helst för ett endaste litet havregryn! Och nu ska jag få alla mina okynnessmaskingar indragna för att Java inte kan prioritera vad som är viktigast och för att morsan vill vara rättvis! Antingen får ”alla” eller så får ”ingen”. Suck, stön och stånk. Men det värsta var det där den finska experten sa om att jag har gäddhäng – det är faktiskt terrorbrudarna som gör att jag åldras i förtid.
Hur som helst så får Morsan faan skylla sig själv som fick blåbärshinken mystiskt tömd gång på gång idag när vi var ute i skogen. Jag tänker då inte gå runt och beta blåbär bland riset när det finns serverat färdigplockat och klart några meter bakom hennes rygg – det kan hon glömma. INTE på den här megatrista dieten.
Här kommer några bilder från Kammo som inte har med texten att göra.
