Igår morse vaknade morsan klockan fem och inbillade sig att vi skulle gå på lång skogspromenad eftersom det skulle bli kalasvarmt senare under dagen. Terrorbrudarna hoppade och studsade när hon rasslade med kopplen men jag lyfte bara på huvet, tittade ut och konstaterade att det är bäst att rävsova och låtsas som att jag inte hört vad som är på gång.
När de kom tillbaka så skulle det ätas frukost, det är värt att stiga upp för – drar man sig för länge så kan Java sno ens portion. Eftersom morsan åt gröt i det ena rummet och samtidigt kokade kaffe i köket så struntade hon i att sätta upp kompostgallret som Drak-Cobran normalt alltid äter bakom. Det skulle hon inte ha gjort. Medan Java satt och dregglade ett par meter bort så frustade Cobran ut några eldgnistor i raseri och sedan bröt det ut ett slagsmål. Medan morsan kastade sig in i fajten så passade jag på att avsluta hennes gröttallrik. Det blev fort lugnt och brudarna satt sig i varsitt hörn av köket och surade och undvek varandras blickar. Morsan däremot tyckte att handen kändes som ett bultande bowlingklot och märkte att hon trampade i nåt varmt och klibbigt – hon hade fått handflatan perforerad av ett par huggtänder i adrenalinchocken.
Som straff för att jag rävsov på morgonen så fick jag följa med morsan och plocka mer blåbär. Den här gången höll hon ett konstant bevakande öga på hinken så att inget skulle försvinna ner i min gräddmage. Jag blev snabbt uttråkad och la mig på en sten för att sola.
Brudarna uppträdde som vanligt hela dagen efter frukostbråket men på kvällen när jag och Java satt och sniglade vid datorn så kom Drak-Cobran fram än en gång och tuppade sig. Jag har i och för sig känt under ett par veckors tid att Cobran haft nåt på G men jag tycker att man ska ha lugn och ro i flocken så jag har inte brytt mig om henne. Java är helt ok och den som tycker att Java är helt ok den får mer mat. Enkel logik. Men Cobran vill inte ha någon mat och hon har heller aldrig velat ha nån syster, bara nån att brottas med ibland när hon behöver träna chase-and-swing-neck-wrestling och jag inte orkar. Så det som hände under den här fajten var väl rätt så logiskt också… inte ens tio liter kallvatten fick terrorbrudarna att lyfta blicken eller lätta på käften så det slutade med att morsan fick offra sin sista fungerande hand för att få dem att släppa varandra. Sen upprättades ett permanent kompostgaller för första gången på ett halvår och alla brudar fick se över sina sår.
Idag kom Romrom hit med fläskkotletter och wienerbröd och när hon åkte hem igen så hade hon Java med sig. Så nu är allt som vanligt igen. Bara jag, Cobran och morsan. Det regnar ute och Cobran är fortfarande trött efter gårdagen så vi ligger i sängen och morsan får elda så det är varmt och skönt. Cobran säger att hon vägrar att bo ihop med Java och att hon längtar efter Kentauren och Bumlingbrudarna eller några andra häftiga dåggs. Hon tycker att kantarellsök är värdelöst nu när det snart är björnjaktspremiär, dessutom säger hon att jag är bekväm som accepterat Java utan större motstånd och ifrågasätter min kungstatus. Morsan säger att en dingo och en hyena passar bra ihop (lika dåggs leka bäst) och att ett snällt och oskyldigt gummibent Java-Snava förtjänar bättre kompisar än oss.
Vi får se vem av brudarna som ska bli min enda syster. Om jag fick bestämma så kunde de flytta båda två, jag tycker att de för alldeles för mycket väsen och lever runt. Men det var fett döatrist att gå sista kvällspromenaden utan Java – det var en krälande padda som satt sig på min tass när jag slog en drill, det skulle aldrig ha hänt om Java varit med.