Sista två veckorna har varit intensiva asså. Först blev det lugnt och skönt när Romrom hämtade Java. Sen kom det en annan rumänsk dågg på besök. Och när han äntligen åkt vidare så var det dags för oss att köra mot stan och vara husvakt åt Romrom som ville ta med sig Java och Kjell-Speciell norrut för att fiska röding.

Att vara husvakt i stan ställer en del krav – speciellt när man inte varit här på ett par månader och måste börja med att muta in sina kvarter och hålla vedervärdiga Kräjsy-Daisy i granngården i schack. Skönt man har Cobran att skicka ut på uppdrag så man inte behöver göra av med onödiga kalorier. Hon kör sitt vanliga räjs med att lyfta på dörrhandtag, öppna inåtsvängande kompostgrindar och dra ut en repa då och då för att jaga katterna på gatan. Morsan har fullt sjå med att vrida om alla dörrlås och barrikadera kompostgrindarna vid altandörren. På promenaderna pinkar vi i kors, reser ragg, frustar och krafsar sönder gräsmattorna för folk. Lika bra det så att ingen missar att Don Dino is back in town för några dagar. Till skillnad från hemma hos oss så finns det en teve hos Romrom så det händer att även kvällarna kan vara rätt lattjo. Igår till exempel så var det en film med en tecknad hund-/människohybrid – Scooby Doo tror jag han kallade sig – jag trodde faan att han var på väg mot mig i soffan när han gick på två ben och tittade ut genom rutan så jag fällde upp raggen som en kragödla och skrämde tillbaka honom.

Jag tänkte i alla fall berätta om när vi fick besök förra veckan. Peaboy, hans morsa och nån hundrädd chaufför från Uddevalla kom förbi och hälsade på några dagar i skogen. Morsan hade sagt till mig att Peaboy var ett riktigt högenergiskt drygskåp och att besöket förmodligen skulle kunna kosta mig en hel del energi och tålamod. Cobran som bodde granne med Peaboy i Rumänien intygade vidare att vi skulle vara tvungna att samarbeta tätt om vi skulle lyckas hålla honom på mattan. Tur, tänkte jag, att jag och Cobran tränat chase-and-swing-neck-wrestling ihop i ett och ett halvt år och är ungefär som Bill & Bull.

Gissa om man blev besviken när en stjärtlös prickig labrador hoppade ut ur bilen på gårdsplanen, nosade runt och svansade efter sin morsa. Cobran sprang rätt fram med mohikanen rest från öronen till svansen och dirigerade exakt hur Peaboy fick röra sig. Han gjorde inga ansatser över huvudtaget att vilja trotsa hennes gränser så när jag äntligen fick komma ut i koppel så räckte det med att kasta sig framåt några gånger och vråla ”töntiga Peaboy ta å dra hem till Uddevalla din mupp!” Jag fick inget som helst gensvar från Peaboy så jag tröttnade ganska fort på att hålla efter honom. Cobran tyckte typ att han var en morsgris också och dissade hans lekinviter totalt. Cobran är ganska mallig nu när hon efter åtta månaders hårt arbete äntligen har fått Java att lämna flocken så hon har ingen större lust att hålla på med några andra lekungar som typ Peaboy. Nu vill hon bara arbeta i skogen och leka afrikansk vildhund hela dagarna.

Enda gången jag kände igen den personlighetsbeskrivning som jag fått av Peaboy baserat på hans uppträdande i Rumänien var när han skulle äta. Då jävlar skulle han smyga upp bakom både morsan och Cobran och nypa dem i häcken – själv fick jag inte ens chansen att försvara mina brudar när Peaboy vaktade maten och det var väl tur för honom antar jag.

Haha! Sen skulle ni ha sett när vi var på promenad. Peaboys morsa är ungefär lika rädd om Peaboy som morsan är om mig – vilka puckobrudar – de fattar liksom inte att det är VI som råddar dem!!! Peaboy lurar och trixar med sin morsa för att få exakt som han vill hela tiden, precis som jag. Det räcker med att han tittar på henne och viker tårna ut och in (ett gammalt handikapp sedan Rumänien – som mitt öga ungefär) så får hon dåligt samvete och är beredd att plocka ner månen åt honom. Peaboys morsa var typ livrädd när min morsa kopplade lös mig i skogen men ärligt talat – hur kul är Peaboy när det finns smaskingar liksom!? Sen var hon rädd också för att det skulle komma björnar och vargar, men de hade jag och Cobran lätt tagit hand om i så fall. Vaddå, vi var ju på hemmaplan ju! Två timmar i skogen förlöpte som vanligt, Cobran spårade, jag åt godis och Peaboy ville leka men fick noll respons. Det enda som hände som var extra vagant var att morsan halkade på en slemmig sten i ett kärr och satte sig på arslet – mina smaskingar blev dyngsura och löstes upp i hennes bakficka… tyyypist.

Nu sitter morsan bredvid och tjuvläser och undrar om jag inte ska berätta vad som hände på Sågudden sista morgonen innan Peaboy åkte hem… Men det minns jag inte och även om jag skulle minnas det så var det inte så viktigt och definitivt inget som jag tänker skriva här. Men bara så ni vet: OM ni skulle höra rykten om att jag flög som en Skogaholmslimpa i luften och typ råkade leka i trettio sekunder med Cobran och Peaboy så är det bara lögn och förtal från fjantiga kärringar.