Vi har varit i stan hos Rom-Rom ett par dagar den här veckan. Morsan skulle visst ta tåget till Uppsala för att kolla på nåt jobb. Ibland fattar jag inte hennes logik riktigt för jag är en mycket bättre förhandlare än vad hon är så varför jag får stanna hemma hos Rom-Rom övergår mitt förstånd. Först av allt så är jag typ bara bäst på att förhandla på tåg. Senaste gången jag åkte tåg var när jag tog X2000 Borlänge-Malmö och snodde en ost-och-skink-fralla av den ambullerande serveringen nånstans utanför Mjölby. Morsan skämdes ögonen ur sig och ursäktade mig genom att förklara att ”han är en enögd rumänsk gatuhund som är van att förse sig när tillfälle bjuds… jag är hemskt ledsen”. Tågpersonalen köpte ursäkten med ett leende, tittade medlidande på mig och svarade ”smaklig måltid – den bjuder vi på”. För det andra så tycker jag att vi ska börja fakturera i grisöron och pölsa i stället för digitala pengar. Man blir inte mätt på digitala monetas! Helt kasst asså. Måste vara därför jag lider av kroniska hungersmärtor. OCH, om jag inte får som jag vill under förhandlingarna så tar jag till mitt sista trick och nyper motparten i häcken – det ger garanterat resultat. Haha!
I går morse packade vi ihop hemma hos Romrom, tog Dinomobilen och åkte hem till skogen igen. När vi kom fram och morsan öppnade bildörren så var både jag och Cobran så lättade över att äntligen vara framme efter den långa och skumpiga resan efter väg 245 (den är typ som en rumänsk landsväg nu när de bygger om den) att vi firade med att snabbt som attan dra över till grannen för att kolla om hönsen var ute. Morsan sprang efter och gormade åt oss att komma tillbaka men jag var som uppslukad av Cobrans entusiasm, i alla fall under en halv minut, sen blev jag mig själv igen och sansade mig. Det blir sådär ibland, det har hänt flera gånger på sistone, speciellt när det är andra rumäner i närheten – att jag typ bara totalt glömmer bort mig och rycks med i deras lekar innan jag kommer på igen att jag ska vara tuff och sur. Hönsen var noggrant inlåsta i uthuset i alla fall så Styggo-Snyggo-Cobran lommade missnöjt tillbaka till mig och morsan när hon tyckte att hon var klar med inspektionen.
Sen var det dags för den obligatoriska matletarrundan. Morsan har en fix stupid idé om att vi ska vara ute ett par timmar varje dag, i synnerhet den här tiden på året – så att hon kan göra tre flugor på smällen och både sysselsätta Styggo-Snyggo, banta mig och själv ta med sig en hink med något ätbart hem från skogen. Just nu är det lingon som gäller. Förr om åren så åt jag bara blåbär och hallon men i takt med att jag med åldern har blivit allt magrare/hungrigare samt alltmer uttråkad i skogen så har jag nu börjat äta lingon också. Vi är inte riktigt överens jag och morsan om det där med bärätningen. Helst så vill jag äta ur hinken, då blir hon sur och säger åt mig att plocka egna. Nu när jag har börjat plocka lingonen själv så är hon sur över det i stället. Hon säger att jag trampar sönder tuvorna och att jag pruppar så himla äckligt senare på kvällen. Ibland undrar man ju liksom hur det är fatt – varför ska allt som är kul vara förenat med sura brudar? I stan älskar jag att skälla på mopeder och katter, gruffa lite på Kräjsy-Daisy och krafsa sönder gräsmattorna när jag har markerat kungligt revir. I skogen gillar jag att äta lättillgängligt smaskens, genskjuta när Cobran vallar älg och rulla mig i bajs – vad är problemet undrar jag? Jag är nöjd, tacksam och anspråkslös i alla sammanhang – bra dingo reder sig själv typ, DESSUTOM tar jag hand om mina brudar!
Nja, jag funderar på om jag ska ta tåget till västkusten och hälsa på Lilla Benet på hans ö. Hans morsa matar nämligen sina dåggar medan de ligger i sängen och vilar – det har jag sett med eget öga.