Den här veckan har vi varit husvakt åt Rom-Rom. Rom-Rom själv har varit på en skenhelig pilgrimsvandring i Italien och gått i kloster. Tyvärr hade hon varken träningsvärk eller skavsår när hon kom hem i fredags och hon har heller inte tagit till sig kyskhetsbudskapet så hon orkar fortfarande gå med mig på promenader och tvångspussa mig på snudan. Som grädde på eländesmoset hade hon med sig en lufttorkad skinka och salami – dock inte till mig.

I alla fall så har Java-Snava bott med oss under veckan i Rom-Roms lya. Morsan gör allt hon kan för att försäkra sig om att det är riktigt säkert att terroristerna inte kan bo ihop resten av livet. Om det verkligen inte finns något mer hon kan göra för att få en krigarprinsessa och en pajas att samarbeta… Hon har rannsakat vinterns alla strategier och testat några nya, men det verkar som om Cobran i alla fall gör allt hon kan för att hålla sig så långt från Java-Snava som bara är möjligt. När vi ska kolla på Idol på kvällarna så måste morsan locka ner Cobran från övervåningen med koppelskrammel och makrill, sen lägger sig brudarna på varsin sida av henne i soffan och blänger surt på varandra. Det är faktiskt så att även om jag tycker att Java-Snava är rätt okej och tämligen oförarglig så är det Cobran som är min favvobrud nummer ett så jag solidariserar mig med henne genom att dela säng på övervåningen när hon känner sig ensam. Det gör jag aldrig annars – brudbaciller är rätt äckliga faktiskt, även om de kommer från bästa Krigarprinsessan Cobran. Däremot går jag inte lika långt som Cobran så jag hungerstrejkar i mina protester mot Java. Nej, överlevnadsinstinkten är bra mycket starkare än stoltheten i mitt fall och med tassen på hjärtat kan jag säga att jag skulle nog fanimej till och med kunna bo med självaste Kräjsy-Daisy om jag fick äta obegränsade mängder oxfilé.

Bäst som vi låg och gned oss på varandras fårskinnsfällar, soffor och sängar i syfte att manipuleras till flockbildning genom kvalsterbyte så ringde telefonen i tisdags. Det var Javas vetto som ville berätta att hon har rävskabb. Eftersom det preliminära beskedet på skrapprovet var negativt så hade morsan inte förväntat sig att blodprovet skulle vara positivt och därmed ansåg hon att det var riskfritt för oss att bo ihop under en vecka – men där sket hon i det blå skåpet. Nu har vi garanterat skabb hela högen. Morsan också – hon går runt och kliar sig mest av alla och har börjat fjälla och ömsa skinn, hon ser typ spetälsk ut och får sitta i skamvrån under arbetsbänken. Inte ens Cobran vill vara med henne och när hon försökte pussa mig på snudan så morrade jag på henne – typ andra gången på fyra år som jag morrar på morsan. Det är bara Java-Snava som inte fattar att det är äckligt med skabbiga pussmorsor.

Fina nyheter är att veckan har bjudit på ett flexikoppel! Jädrar vad roligt det är att snurra runt på fem meters lina inne i stan – fattar inte varför jag inte fått ett sånt tidigare! Man kan typ klättra upp på statyer och fixa utsikt så man håller koll på rullatortanter med vetelängder i korgen och gå ända fram till Lindex skjutdörrar och urinera – hur bra som helst ju. Morsan tycker visst att det är töntigt med flexikoppel, men ärligt talat; hur skämmigt är det inte att gå nära en spetälsk töntig morsa på stan? Nu kan jag i alla fall hålla så långt avstånd att ingen fattar att vi går i sällskap. Haha! Dino rules! Enda trubblet med flexikoppel är att man tenderar att bränna fler kalorier än normalt och flexikoppel i kombination med lajtfoder för seniorer gör att man börjar magra ur rejält. Fattar inte hur det ska vara hållbart på lång sikt med tanke på att vi går mot bistrare väderlekar.

Skönt vi åker tillbaka hem till skogen i morgon – då är det koppelfritt och koppelfritt innebär att morsan är generös med smaskingar. Generöst med smaskingar innebär att jag går kloss rygg på henne hela tiden och trampar av henne skorna på vart femte steg ungefär. Emellanåt drar jag iväg på ett uppdrag som bara en riktig man klarar av.

Jag fick ett lovande mejl från Kentauren igår också: