Min utvecklingskurva sedan jag kom till Sverige kan definieras ungefär såhär: Först (1) var jag en vild vildhund. Sen (2) vart jag en tam vildhund. I nästa fas (3) blev jag en tam tamhund. Och nu (4) har jag till morsans förtret blivit en vild tamhund. Hängde ni med eller?

Först var jag alltså en dingo som fixade brödfödan på egen hand och tyckte att andra hundar och folk sög fett. Jag ville skrämma iväg dem allihop, den enda jag gillade var morsan (som en vild vildhund gör). Sen började jag gilla morsans polare också och mina farsor men jag var i alla fall en dingo som fixade eget kompletterande smasko och tog hand om morsan i vått och torrt (som en tam vildhund gör). Efter ett par års indoktrinering i Sverige så utvecklades jag till en ”korvhund”, vilket i min värld är detsamma som tamhund, jag började dessutom gilla fler personer än bara morsan och hennes polare (som en tam tamhund gör). Och tack vare helgens bravader och guidning från Cobran så har jag nu tagit tillbaka lite av min image och manlighet och trätt in i fas fyra, den vilda tamhundens fas. Den beskrivs bäst så här: man bejakar medvetet sitt dingoursprung och skiter i morsan, man följer sina naturliga instinkter, man har fett med kul på egna äventyr och räknar kallt med att schysst folk fixar till situationen om man hamnar i knipa. Man vet att alla tycker om en bara för att man är tamhund och därför kan man kosta på sig att vara vild och ouppfostrad på flit. Att vara en vild tamhund är typ det bästa som finns – som att pussla ihop det bästa av två världar och både äta och ha korvpåsen kvar. Hurra! Vid nästan nio års ålder har jag äntligen fattat vad livet går ut på! Jag är faan avis på Cobran som varit i den här fasen ALLTID. Cobran smörjer människor som hon vill, gör bara sånt som är kul och har aldrig brytt sig i vad morsan säger och alla älskar henne ändå.

Nu ska jag berätta om händelsen som föranledde det stora uppvaknandet:

Vi är på söndagspromenad, det är efterjakt i skogen och många bytesdjur är satta i rörelse. Cobran som är lite het måste ha flexikoppel på sig för att vi inte ska stöta oss med jägarna – hon har nämligen en tendens att utklassa jägarnas varghybrider när hon får jobba fritt. Jag däremot, som aldrig har jagat en älg eller ett rådjur i hela mitt liv, fick vara lös som vanligt. När vi kommer till ett av våra ödetorp så söker vi av vallen och konstaterar att det verkar tvärlugnt. Morsan väger risken mot chansen och släpper även Cobran lös. Det tar trettio sekunder så skuttar ett rådjur upp tjugo meter framför Cobrans tapirnäsa. Cobran drar som en avlöning med intensiva och gälla skall. Jag tittar på Cobrans bleka röv som försvinner nerför backen – tittar sedan på morsan som drar fram en smasking och lockar på mig – jag tittar igen efter Cobran som verkar ha nåt jävligt kul på gång och fattar det avgörande beslutet ”jag ska faan hänga på Cobran och bränna några extra kalorier för att se om nöjet väger upp mot ansträngningen”.

Morsan stod med käften som en fågelholk och ropade efter oss. Hon hörde tydligt hur våra urhunds-skall drog över skogen mot väg 245 ungefär en kilometer bort. Efter några minuter fick hon till sist inse att vi inte hade tänkt komma tillbaka så hon började gråtandes promenera hemåt under förhoppningen om att vi skulle sitta på trappen och vänta och inte ligga mosade efter vägkanten som hon sett hundar i Rumänien göra alltför många gånger.

Jag blev fullständigt uppslukad av rådjursjakten, jag hörde inte ens morsans rop och glömde alldeles bort hur jobbigt det är att springa. I takt med att rådjuret fick större och större försprång så gjorde sig smärtan i min tidigare punkterade bog sig påmind och till sist orkade jag inte hålla tempot utan fick ge upp. När jag inte orkade längre så bangade även Cobran ur. Vi bestämde oss istället för att försöka få lift hem och hängde en stund efter vägkanten precis som vi gjorde på den gamla goda tiden i Rumänien. Rätt som det var så tvärnitade en stadsjeep en bit ifrån oss och jag blev sketaglad när en najs brud hoppade ur och ropade på mig. Jag var helt säker på att hon skulle ge mig smaskingar och erbjuda mig en skön soffa att ligga i. Jag sprang direkt fram till henne och viftade tillmötesgående med svansstumpen medan Cobran försökte hoppa in i bilen och lägga an på hennes gubbe. Hon tog fram ett par spännremmar som hon hade i bagageluckan och slog dem runt halsen på oss och började gå mot första bästa hus medan hennes gubbe körde bilen mot samma destination. Lite snuvad kände jag mig faktiskt som varken fick smasko eller åka bil men det var en rätt så najs brud så jag hängde snällt med i spännremmen ändå. Den najsa bruden knackade på dörren och förklarade för kvinnan som öppnade att hon var på genomresa och att hon hittat oss efter vägkanten och att vi borde vara hemmahörande nånstans i närheten. Hon sa också att ”den gula hunden nog har varit på rymmen länge och skadat ögat för det ser jättekonstigt ut och han har en massa rispor i ansiktet”. Kvinnan ruskade i huvudet och sa att hon inte kände igen oss. Så kom kvinnans tioåriga dotter till dörren som stått och tjuvlyssnat en stund och sa: ”Jag är kompis med de där hundarna, det är ju Dino och Cobran, jag vet var de bor, de kommer från Rumänien och Dino har fått en massa stryk där av elaka människor – det är därför han har så konstigt öga”. Själv la jag av ett litet glädjetjut när lillbruden kom till dörren för då visste jag att det äntligen skulle bli godis efter den mödosamma jakten – vi har nämligen träffat henne flera gånger i somras när hon cyklat förbi vårt hus. Lillbruden gav oss lite kattmat, kramade oss, tog spännremmarna och sa till mig: ”jag ska följa med er hem till er mamma”.

Samtidigt som vi lunkade hemöver tillsammans med lillbruden så mötte morsan en stadsjeep som stannade och vevade ner rutan: ”Hej, letar du efter dina hundar? Vi höll på att köra över dem ute på vägen så vi stannade och slog ett par spännremmar runt halsen på dem och lämnade dem vid huset där borta, jag tror dina grannar är på väg hem till dig med dem nu.” Morsan blev totallättad och tårarna började strömma ännu mer nedför kinderna (grinkärring), hon tackade stort och började sedan springa ikapp oss efter grusvägen. När jag och Cobran hörde att morsan närmade sig bakifrån så gallskrek vi och kastade oss mot henne i spännremmarna så att lillbruden nästan höll på att sopa i marken. Allt var hur bra som helst; rådjursjakt, najs brud, lillbruden med kattmaten och sen morso också! Lite lack vart jag dock när morso naturligtvis var tvungen att slabbidaska mig på snudan med en massa slemmiga saltavlagringskyssar – jag menar; “det var ju typ bara tjugo minuter sedan vi sågs senast och jag har faktiskt haft det fett kul utan dig” – men what the häck, man får väl offra sig för husfriden nån gång ibland också.

Don Dino – den vilda tamhunden!