Rumänska dåggar – Don Dinos blogg 2008-2016

Rom-Rom har så trist fredagsunderhållning i sin teve. Jag gillar kanaler som hon inte har, typ animal planet och sånt så man kan morra på surikater och skälla på vildsvin. Fast public service är i alla fall bättre än ingen teve alls, bäst att passa på innan vi ska till Kalland igen och innan Pollyprick kommer.

Det är ju typ så här man levt de första fyra åren av sitt liv. Tycker det är bra att morsan åker ner så hon liksom fattar varför man inte vill gå ut och exponera sina frostskadade tassar i onödan.

Stickan Dina är döpt efter mig och kom till hägnet när morsan var där i somras. Jag och Stickan är typ lika hungriga och har lika svans.

Man kan typ lätt säga att hon förvandlats från sticka till isterband på några månader. Jag skulle vilja ha samma diet som hon får. Jag har långt kvar till min matchvikt.

Likadant var det med Phil. Han såg ut som en riktig benget i somras.

Ett halvår senare är han glupskare än glupskast och är typ villig att göra av med kalorier för att få några nya. Phil har lika svans som jag och Dina har. Morsan gillar såna svansar. Hon tycker det är drygt när Cobran piskar henne i ansiktet när hon knyter skorna och blåser ut värmeljusen på vardagsrumsbordet med sin propeller.

Medan jag låg i godan ro i Rom-Roms soffa och väntade på surikaterna som aldrig dök upp så satt morsan hos Ursu med stulen fläskkarré och pussades. Alltså även om livet på gatan suger så blir man lite lätt sugen på all mat som finns i hägnet. Fatta hur mycket jag skulle kunna äta om jag bodde där!

Ett av morsans uppdrag var att ta hem Maximus. Det här var hans sista dag i hägnet där maten flödar i obegränsade mängder.

Det här momentet minns jag som olustigt när jag reste för snart fem år sen. Det kommer gubbar och lyfter in en i en bur. Sen får man åka skakig lastbil till kärringar som ska schamponera en. Maximus ville inte bada så han slapp. Det gjorde jag också. Jag har fortfarande aldrig badat med lödder.

Morsan och Cobran hälsade på Maximus när han var på jobbet i snickeriverkstan i Sverige. Han hade visst bytt namn till Elvis för han visade sig inte kunna leva upp till Maximus. När pälsräkan Cobran stormade in i verkstan så gömde sig Elvis bakom en fåtölj.

Elvis farsa sa några stärkande ord till honom så han vågade komma fram trots celebert hembesök från Gula hundarnas armé. Det slutade med att han fick kapitulera för lillulven och få pillipangen granskad. När Cobran kom hem så sa hon att Elvis var en tyypisk töntig familjehund och att det är mycket bättre att ha en riktig dingo till storebror. Det är typ mer action så. Fast morsan skulle nog bra gärna vilja ha Elvis ändå, svårt det där med distansen för gråtmilda brudar och hundar som pussas frivilligt.

Snart kommer Polly så då är väl tevetiden i Rom-Roms soffa räknad kan jag tro. Det gäller att passa på nu medan man får vara med. Jag och Cobran känner oss helt malplacerade bland alla mesiga sällskapshundar som morsan släpar hem. Vilka ska stå som upprätthållare av den vilda standarden när det bara kommer en massa isterbandshundar, pusshundar och prickhundar till Sverige?