Det var ett tag i höstas som vi hade ett flexikoppel till låns. Töntigt – jorå, men vad som är ännu töntigare är att gå på stan nära sin megatöntiga morsa. Såna gånger kan fem meter lina faktiskt göra skillnad för upprätthållandet av den Gula standarden i andras ögon. Egentligen var det Babban med Bopparnas gamla flexi som vi dammade av och provade lite. Babban var tvungen att ha ett sånt koppel när vi bodde i centrala Malmö som ett handikapphjälpmedel eftersom hon hörde väldigt dåligt på äldre dar och därför riskerade att bli uppäten av vildkatterna om inte morsan höll rätt på henne. Flexit var dimensionerat för max 15 kilo skägg-hund.
Behovet av flexikoppel ser ju lite annorlunda ut i mitt och Cobrans fall. Det är typ snarare ett handikapphjälpmedel för de tama djuren som riskerar att annars bli uppätna av oss som gjorde att morsan ville testa att ge oss flexi-frihet i höstas. Men naturligtvis så tog det inte mer än några ynka dagar förrän Styggo-Snyggo hade pajat spärren på Babbans koppel under en kattjakt. Det bara rasplade till likt ljudet av abs-bromsar och så satt katten i trädet och fräste medan Cobran stod på bakbenen under trädet och skällde. Morsan som stod femtio meter bort fick vatten på sin anti-flexi-kvarn och efter Cobrans klavertramp fick vi återgå till våra vanliga läderkoppel under promenader i tätbebyggt område.
Men nu har det hänt igen, ett ljus har öppnat sig; morsan har nämligen övervunnit sina flexi-komplex, slagit på stora flexi-pukan och premiärhandlat flexikoppel för månadens hela smasko-budget. Ett gult till mig som är dimensionerat för 35 kilo dågg (haha – underbara tider, jag måste gå upp tio kilo innan kopplet passar mig) och ett rosa för 25 kg dågg till Styggo-Snyggo (lagom med sex kilo tillgodo på Cobrans kattkonto, en katt väger väl typ 6 kg?). Så nu är vi ute och svirar som en tolv meter lång färgsprakande kinesisk karnevaldrake; i alla fall när Cobran drar i täten på en ful pippi samtidigt som jag stannar för att utplåna andra dåggars bomärken och morsan står som ett fälgkors i mitten och ser allmänt hjälplös ut.
Ett-noll till mig å Cobran.
