Nu är vi tillbaka i spöknästet igen. Det är allt en jävla tur att brudarna har en gammal luttrad kung i flocken som tar hand om dem ska jag säga, man kan ju undra hur det skulle se ut annars.
De senaste dagarna har den ena suttit vid datorn och huttrat och tittat sig över axeln fastän det är 23 grader varmt inne medan den andra legat spänd och gjort utfall i luften med jämna mellanrum och fixerat blicken på diverse saker hon ser. Själv bryr jag mig inte nämnvärt, jag kan nämligen säga er en sak allihop; spöken är ju helt kassa – man kan inte ens bita dem i röven. Såna som varken har en saftig häck att ta tag i när de gör inbrott eller går till skafferiet för att skaffa sig en, de gills helt enkelt inte. Jag menar – hur mycket mat kan ett spöke tänkas äta? Definitionen på spöke är väl typ att de inte äter nånting alls. Såna som inte äter är helt ofarliga, det lovar jag. Förresten är det inte längre så många spöken kvar i huset heller som det var före jul så jag fattar inte vad morsan och Cobran gnäller om. Till och med springljudet i trapphuset har ju försvunnit (till min stora lycka eftersom jag inte längre behöver bränna onödiga kalorier på att rusa till dörren och skälla när ändå ingen är där).
För att blidka Cobran så har morsan äntligen börjat måla på hennes porträtt. Medan morsan jobbar så får vi en massa pointless aktiviteter att göra inomhus. Jag fattar verkligen inte varför man klipper köttbullar i åtta bitar och pillar ner dem i en pet-flaska när man bara kan kasta dem hela rätt ut i luften i stället. Snacka om att lägga ner tid och energi på fel saker. Personligen har jag alltid bojkottat pet-flaskeaktiviteter men Cobran tycker att det är roligt. Hon är dessutom mer intresserad av själva problemlösningen än innehållet vilket gör att vi kompletterar varandra som handen i handsken. Först tar hon sin egen flaska och svingar den och sig själv elegant upp i sängen för att kunna vända den upp och ned och sprida köttbullebitar överallt. Jag håller mig självklart i närheten och städar när Cobran euforiskt går i gång på arbetsuppgiften. Bara för att briljera med sina färdigheter så tar hon sedan också min flaska och tömmer den på de ovärderliga små smaskingarna. Under tiden hinner morsan tycka synd om mig som får sitta och vänta på Cobrans smulor och gör i ordning en lagom utmanande köttbulleaktivitet för en senior. Tröstpriset för såna som är för smarta för att pilla köttbullar ur flaskhalsar idag var smaskingar i botten på en halv hundmatsäck.
Ja, somliga tror att de är intelligenta för att de krånglar till allt och skapar problem som de sen kan ägna sig åt att lösa. Själv strävar jag efter att livet ska vara gott, skönt och okomplicerat. Det ÄR tur att brudarna har mig.
