Innan Cobran skulle komma till Sverige för ett par år sedan så sa alla att jag skulle få en så snygg å tuff lillsyrra som skulle förgylla min och morsans pansjis-aktiga tillvaro. Eftersom Babban med bopparna var sjuk de sista två åren vi hade tillsammans så var det rätt lugnt på hemmafronten och jag hade liksom glömt bort hur det var att leva med tapirnästa, slipstungade, sluga brudar med dynamit i benen. När Cobran väl kom så visade hon sig vara både snyggare och tuffare än vad jag hade kunnat föreställa mig – precis en sån brud som alla drömmer om att få ha i sin pack. Dessutom avgudade hon mig från typ dag ett så även om hon var dryg så var hon här för att dresseras (av mig såklart) och stanna (gemensamt beslut Dino/morso). Men det tjusiga Cobra-myntet har såklart en baksida också, och priset jag får betala för Cobrans elegans börjar nu bli lite väl högt – i synnerhet som Cobran måste ta igen drygt en månads stadsliv och med maniskhet mutar in sitt ulvrevir i Kalland på nytt. Så här här såg det ut för ett par dagar sedan:
Cobran värmer upp i sin apelsinkostym. Ni kanske undrar varför hon har den på sig – men det är helt logiskt; det är för att allt som lever ska se henne i tid och hinna ta skydd. Hon funderar på om hon ska springa till kyrkvaktmästarn och sno nåt redskap för honom men eftersom hon är rädd för spöken så hittar hon i stället på något annat skit. Min så eleganta syster följer koncentrerat ett pikant spår. Själv går jag bakom morsan hela tiden för jag vill helst gå där det redan är upptrampat. Efter en stund försvinner hon och efter ytterligare en stund kommer hon stolt tillbaka med sitt byte – en frusen bajscigarr. Säkerhetsmarginal tio meter – minst. Suck, som om nån skulle vilja ha den liksom. Sen finns det ingen återvändo. Det är mig hon är ute efter. Den varnings-kostyms-försedda, sluga, tapirnästa ulven ger sig aldrig när hon väl kört igång. Cobrans främsta egenskap när vi går match är smidighet så jag kontrar med att vräka min magra lekamen över henne, på så sätt behöver jag inte springa i onödan. Matchen slutade dock som väntat – några kalorier fattigare än jag hoppats på och med frysta dräggelspikar i nackpälsen men det kompenserades av segerns sötma. Strategi, erfarenhet och behärskning tog mig till segern.
Dagens avkopplande (jo, tjenare) solskenspromenad skulle upplevas på en närliggande sjö där det inte finns så många kyrkor och grannar som behöver förvarnas av apelsinkostymen. Det tycker morso är skönt för det innebär att hon inte behöver hålla på med kladdig mat samtidigt som hon fotar oss och på så sätt blir inställningarna på kammon bättre eftersom hon inte halkar runt på knappsatsen av köttbullsflottet:
Jag gillar att snusa runt för mig själv och leta efter smaskingar, jag vet att morso ropar när hon behöver mig. Jag försöker att koppla bort Cobrans existens så långt det går. Som vanligt rekar hon hela spelplanen med alla sinnen efter något doftande eller prasslande byte. Åh nej… jag känner hennes blickar i nacken – stygga blixtgadden, odrägliga lillsyrra; stick efter en älg eller nåt i stället så jag får njuta av februarisolen och mina frolicsmulor. Hur jag än vänder och vrider på mig så kommer hon från alla möjliga håll – det är obegripligt hur hon kan vara så snabb. Hinner inte mer än vända på huvudet så kommer hon från andra hållet som en svart skugga som bara ska dra mig i öronen, hänga i mitt nackskinn och bita mig i bakbenen. Det är jag som ska bestämma när vi har fyspass – inte Cobran. Till sist lyckas jag lura iväg henne på ett litet ulvuppdrag – jag skyndar mig till morsan och hoppas att jag som kullös gullegris kan plocka nån bonussmasko eftersom morsan tror att jag är lydig när jag kommer och manövern får Cobran att se olydig ut. Men nej, hon är snart i fatt mig igen. Jag spelar totalt oberörd, om ingen kan bekräfta Cobran så är hon ingen Cobra – eller hur! Jag försöker mig på en ny undanmanöver men springturerna är till hennes fördel och till min nackdel. Hennes nackhår har fastnat på min tunga och irriterar mig, dags att ta till den sista utvägen och tjalla för morsan. Känns kasst men ibland är det nödvändigt för att få stopp på oönskad cardioträning. Hörru morso, nu skiter jag i det här och går hem. Jag är trött på dryga brudar. Ska du hänga med eller och klia mig på gräddmagen sen? Oj, finns det myggor i februari – det kändes precis som nån stack mig i örat. Vi är på väg hem i alla fall. Jag fattar liksom inte varför Cobrans officiella porträtt blev att se ut så här. Ofunkar fett med hennes personlighet. Det här mina vänner är det inofficiella porträttet av min lillsyrra Cobran, Kallandsulven. Det är i alla fall bättre att Cobran blev en terroriserande Kallandsulv än att hon skulle fortsätta leva såhär. Det här livet, det var värst av allt.
