Jag tänkte berätta att våren har kommit till Kalland. Under våra eftermiddagspromenader så kvittrar pippisarna och luften dallrar ovanför isen när solens strålar värmer upp snön som slaskar och sjunker undan. Efter den här stränga vintern tycker jag faktiskt att det är rätt skönt att höra fulpippisarnas gapande och även om jag undviker den värsta slasken så kan jag inte neka till att slask är bättre än trettio grader minus som det var för bara ett par veckor sedan. Morsan har bytt ut dunjackan och toppluvan mot Helly Hansen och solglasögon, och jag börjar få vita tussar som släpper från mina tjusiga vältränade lår som vi frikostigt bjuder som isolering till pippistugorna. Cobran är soltokig och tjurrusar värre än någonsin i sina försök att charma mig till en stunds kram-brottning och morsan ska hålla på och slabbidaska mig på snudan hela tiden som ett uttryck för sina vårkänslor. Där går i alla fall min gräns för spontana våryttringar kan jag säga – så fantastisk är inte våren att jag står beredd att krambrottas med Styggo-Snyggo eller få morsans beggade trutvalla på snudan i onödan.

För övrigt har det varit en hård arbetsvecka för mig. Jag gillar bäst när jag får bistå med mina konsulttjänster som senior advisor åt morsan, men när man lever ute i skogen så här så händer det inte så mycket och min kompetens på det området är därför inte speciellt efterfrågad. Däremot är drängsysslorna desto fler och jag måste dagligen arbeta hårt i mitt anletes svett för att tjäna mitt bröd och mitt uppehälle. Bland annat måste jag diska ur de mest omöjliga burkarna, fixa äggkartongskonfetti att tända med i spisen och upprätthålla den goda ordningen kring de sopor vi genererar så att inte Cobran får hybris.

Allt detta hårda arbete får mig att tänka på mina rumänska släktingar som fortfarande lever utomhus och inte har någon morsa som producerar disk och exklusiva sopor åt dem. Jag kan säga att jag har ganska många barn-barn och barn-barns-barn kvar i Rumänien för brudarna var som tokiga i mig och alla ville att jag skulle vara farsa till just deras valpos. Jag hade en ny brud i veckan ungefär och varje donna gav mig ungefär 8 stycken minidinosar som i sin tur förde mina exceptionella gener vidare. Det är ungefär 500 halv-dinosar per år som sen genererar en hel hög med kvartsdinosar. Man skulle väl typ nästan kunna säga att jag är urfadern till varenda hund i Dobrogeadistriktet. Haha! Grejen är att på den tiden var jag lättdistraherad för jag hade fortfarande kulorna kvar. Det gick åt en hel del tid och energi åt att imponera på de tuffaste brudarna och slåss med töntar så jag glömde nästan bort att leta mat åt mig själv. Befrielsen för mig kom först när de knipsade kulorna, helt ärligt alltså, det var först då som jag kunde lägga brudarna åt sidan och verkligen fokusera på det som är viktigt.

Nu funderar morsan på hur många av mina barnbarn som har dött, som antingen blivit ihjälslagna, fått luft injicerat, blivit påkörda, blivit ihjälbitna, svultit ihjäl, dött i kommunala hägn eller dött av sjukdomar. Det är nog en hel del. Det bästa för alla hade varit om jag och töntarna fått kulorna knipsade direkt så vi hade sluppit få så många ungar som ändå bara skulle dö den hårda vägen. Så ni som gillar dåggs men inte vill ha någon egen kan väl göra vad ni kan för att förebygga att fler som jag föds – det var trots allt en slump att jag inte blev liggandes efter vägkanten för att självdö den där vårdagen 2006 i Cernavoda. Jag har haft rätt så mycket tur faktiskt som får njuta av våren i Kalland 2011. Läs här om hur din 100-lapp kan förhindra 65 000 valpos från att födas.