Ja asså det vette tusan hur jag ska klara mig ur den här knipan. Brudarna verkar se mig som en officiell gosfarbror twäntyfår-seven och inte som den explosiva dingo som jag själv vill profilera mig som. Man kanske skulle hoppa på en kvast idag och bara fly fältet.
Som ni förstår håller mes-febern i sig. Allt som oftast försöker jag tugga lite mys på Cobran och det är inte enbart i träningssyfte inför allvarligare chase-and-swing-neck-wrestling-utmaningar med eventuella inkräktare. Nej, Cobrans bakben och nackskinn är nog bland det skönaste jag tuggat på på länge om jag bortser från sånt som jag får svälja också. Det är typ först nu som jag har börjat släppa Cobran riktigt nära liksom. Morsan då, ärke-puckot, verkar vara typ lyckligast av alla – “efter nästan fem år i Sverige har Dino äntligen sänkt garden” hörde jag att hon sa till Rom-Rom häromdagen i telefon. Skitkärring, påskkärring – what ever – bara för att man fått några aprilstrålar på sig och blivit sinnesförvirrad behöver man väl inte ha sänkt garden liksom!? Hon fattar ingenting. Det här går snart över, förmodligen redan sista april när Rom-Rom och Polly ska komma och hälsa på. Hajjar ni förresten att Polly är min moster? Om hon är Rom-Roms unge så är hon ju syrra med morsan och då blir hon moster till mig och Cobran… vilket föredöme NOT, trubbnosad, hängörad, dirigentpinne till svans och full med assymetriska svarta fläckar typ… Nja, högst en vecka till med den kärleksmjuka dårskapen sen blir det full dingo-fart igen! Hurra – kungen kommer tillbaka!
Efter långisen så fick vi premiära för säsongen i hundgården. Cobran hade doppat huvudet i ett dike och rullat sig i stinko-pinko så vi fick hänga ute på tork ett tag innan vi var välkomna in. Jag trivs bra i hundgården faktiskt, jag kan skälla på varenda bil som åker förbi på vägen och på varje ful pippi som pickar på komposten. Efter en stund gav Cobran mig en sned blick och gick och vässade tänderna, hon vill ha min uppmärksamhet hela tiden. Att använda tandpetare då och då är bra för munhygienen och som ni alla vet så sätter jag hygien högt upp på listan. Man vill ju inte tvångsduscha typ eller få tänderna borstade av någon annan. Den tapirnästa krigar-prinsessan kröp allt närmare och till slut fanns det ingen återvändo. Brottningen var i full gång. Jag lyfte upp Cobran en bit i luften för att visa min uppskattning. Sen tog vi tag om varandra och gav varandra en påskkram – eller hur!? Nej, vi lyfte upp varandra i respektive nackskinn och tyckte att fotografen var helkass som inte hängde med. Sen vräkte jag min magra lekamen över krigarprinsessan och frågade om hon skulle dra till Blåkulla så jag kan få påsklov och mina utlovade påskägg fyllda med kadaver och pölsa.
Cobran vill absolut inte vara någon annanstans än hos mig så hon la sig på rygg och sa "jag ger mig, jag ger mig". Det jag inte såg var att hon hade tårna på sina pälsklädda kalle-anka-fötter i kors. Jag som har förvandlats till en naiv teddybjörn fattade inte att det var en manipulativ fint från Cobrans sida och så fort jag vände ryggen åt henne så kom hon genast flygande genom luften som ett gehu. Jag lyfte upp henne ännu en gång. Cobran fick ett litet övertag då hon lyckades slänga armen över min magra gam-nacke och pressa ner mig mot markytan. Sen var det dags att varva ner, cardio-träning är inte riktigt för mig, inte speciellt långa stunder i alla fall. Ett litet avslutande skönt saftigt tugg ska jag ha bara… Jag förklarade för Cobran på mitt nya glada mysgubbe-sätt att jag var tvungen att vila nästan på allvar. Det är inte vettigt att en nioårig rumän ska gå i skogen en halv dag som uppvärmning för långdragna närkamper. Cobran blir lätt sur, det blev hon nu också. Sen kom äntligen den efterlängtade tuggpinnen och den värsta vårfebern gav med sig en aning. Glad Påsk önskar jag er alla med tillhörande offerlamm, påskharar och ruttna fyndigheter som tinat fram i snön. Hurra!
