I helgen kände jag mig undanskuffad och nedstämd. När Rom-Roms bil körde upp på gården blev jag först så himla glad, jag gick på bakbenen uppe i hundgården och tokvibrerade med min nätta lilla svans. När hon och Kjell-Speciell klev ut med en kylväska i handen så ylade jag av glädje – mina pansjisar kommer med mat och ska mysa med mig i soffan tänkte jag. Så öppnade de bakdörren och som skjuten ur en kanon flög dumma fula moster Polly-Bolly ut, jag blev både svebiken och arg. Skit-Polly kan åka hem till Rumänien tycker jag eller flytta nån annanstans. I princip skulle jag och Polly kunna göra en rokad för det kan aldrig vara hälsosamt för två pansjisar att ha en prickig pitbull och Polly skulle gilla Cobrans och morsans aktiviteter bättre än vad jag gör. Polly-Bolly är inte alls så snäll och trevlig som Rom-Rom säger att hon är – hon är rent utav odräglig för det har Cobran sagt. Själv fick jag inte träffa Polly för Rom-Rom tror inte att Polly kan umgås med kungligheter. Jag anser att Rom-Rom skulle behöva en kung som tog hand om henne i stället för en distanslös grymtande prickig husgris med köttiga mungipor som är överallt och snokar.
Ungefär såhär beskrev Cobran att hennes och Bollys promenad i skogen förlöpte:
Rom-Rom är så aningslös och tror att Bolly är en oskuldsfull liten bebbe. Men titta bara vad sur hon är där hon sitter och blänger illa och vaktar min favvo-pansjis nummer ett.
Bolly är alltid lika hungrig som jag är och hon tjurrusar på korta distanser likt en spyfluga i en glasburk när Rom-Rom tar fram en torr smasking. Cobran säger att det bästa med Bolly är att hon är långsam i steget. Jag tyckte inte att hon verkade vara så långsam men jämfört med min fantastiska Cobra så är alla dåggs långsamma. När Bolly dundrar fram så slemmar hon också i sina köttiga mungipor. Cobrans läppar är alltid strama och cleana. Så fort Cobran har sprungit ifrån Bolly och hon inte orkar hänga efter längre så lufsar hon till Rom-Rom och vilar upp sig. Den där skinkskivan som hänger ur munnen på henne har man god lust att nypa av och avnjuta på taket till hundkojan. Jag har insett hur mycket jag tycker om Cobran på allvar den här våren. Hon är smidig och snabb som en gasell och hon avgudar mig. Jag hade kunnat få en vit kanonkula till syster om det hade velat sig illa. Tur för mig att jag fick min lilla gull-ulv! Här joggar min snygga gull-ulv i uppförsbacken bara för att retas med Bolly som har fullt sjå att hänga med. Så fort Bolly närmar sig så sträcker Cobran ut och försvinner… Mmmm. Cobran tycker att Bolly är som Java, en intensiv snorunge som aldrig ger sig och fular sig mycket med tassar på ryggen och sånt. Cobran förklarade flera gånger att hon avskyr ouppfostrade barnlekar men ändå tog det bara ett par sekunder så var det en klumpi-klanto-tasso på någon röd zon igen. Bolly fattar nog inte vem hon utmanar… Cobran höll igen rejält för att hon lovat mig att inte bli osams med Rom-Rom. När morso åker till Rumänien sen så ska nämligen Rom-Rom lämna bort Polly för att ta hand om oss i fem dagar. Om Rom-Rom blir sur på Cobran så kanske mina semesterplaner går om intet och det vill jag inte veta av. Några dagar om året ska man ha en soffa, en Rom-Rom och en massa disk för sig själv. Min Cobra hon krusar minsann inte för folk, hon är en indian som klarar sig själv. Här t ex så spanar hon efter vargarna som hon hoppas bli adopterad av i sommar. Tänk om hon var lika radiostyrd på smaskingar som Bolly är vad drygt det skulle vara för mig. Till skillnad från moster Bolly så delar jag i alla fall med mig broderligt av allt inom flocken. Jag skulle aldrig nypa efter Cobran i luften om hon ville vara med på en korvsnutt. Jag skulle bara se till att fånga den före henne. Haha! Det är för sådana tillfällen jag sparar på energin. Sen blev det dags att lunka hem. Cobran gör som jag brukar göra, antingen frilansar hon på sina egna skogsprojekt eller så håller hon sig i bakgrunden så att hon vet att hon har ryggen fri. Alla rullar med ögonen när de får se moster Bolly och säger att hon är så vacker. Själv fattar jag inte vitsen, hon ser ju ut och uppför sig som vilken svenne-dågg som helst ju. Nej, ta och skicka hit ett par streetsmarta dingosar eller varghybrider så vi får rekrytera till Gula hundarna säger jag. När jag ser Bolly så längtar jag nästan efter Max och fett mycket efter Picio. Det är bra grabbar det.
Igår morse när jag skulle på muggen så var det vitt ute igen. Jag kan inte nog understryka hur bråttom jag hade in till sängvärmen. Cobran däremot blev överlycklig så jag fick offra mig på en morgonbrottning med henne innan jag kom in. Lite tuggo öra, lite tuggo bakben och lite gnissla nacksinn bara. Det gör jag så gärna för min lilla krigarprinsessa. Men imorgon fyller jag nio år så då ska jag bara ligga still och äta hela dagen. Kanske sola lite i hundgården också om det är fint väder men absolut inte någon mer ansträngning än så. Förra veckan var det Värmland men nu är det Kalland igen. Kalland är Kalland, så är det bara. Jag glömde att morsan bett mig lägga upp den här bilden också på vår moster i Rumänien för ett halvår sedan. Rom-Rom säger att Polly fortfarande är en gullig dalmatiner men jag och Cobran är inte längre lika övertygade om den saken.
