Asså ibland händer det bara såå lite. Trist väder, trist morso, missnöjd Cobran och för lite mat. Det enda som har hänt den här veckan har egentligen inte hänt även om det lät rafflande; grannen kom över häromdagen och berättade att han hade haft en flock vargar bakom ladugården på morgonen. Jag hann alltså inte se vargarna själv och kan fortfarande inte begripa hur jag lyckades missa veckans happening i Kalland. Jo det gör jag egentligen och det gör mig skitgrinig… jag tillbringar nämligen dagarna inne på kontoret, ligger på taket till hundkojan och går kvällspromenader med koppeltvång.
Medans morsan går lös med kofoten, river väggar och kakel så får vi ligga stilla och drömma om fikapausen. När morsan rev masonitskivan belv hon överlycklig och ropade på mig, jag trodde typ att jag skulle få en tuggpinne så jag gick dit. Men något smaskigt tuggo fick jag minsann inte, nejdå – jag fick slösa med de dyrbara kalorierna bara för att bli informerad om att dörren var målad i Gula hundarnas armés paradfärg. När Cobran intresserar sig för gamla kattmatssmulor i morsans bakficka så är livet ungefär så maxat trist som det kan bli. Vi gör halva dagar i hundgården och där har jag öppnat café i en hörna, vi måste ju käka tillsammans liksom
Hur ska en cafédrivande kontorsråtta som är kopplad på kvällarna kunna få några spännande vargupplevelser? Förresten är det egentligen inte jag som är kopplad utan det är så att morso blev rädd för att vargen skulle kunna äta upp henne så hon bestämde sig för att koppla fast sig själv i oss så hon kan känna sig trygg. Vi tar hand om morso. Till exempel gick vi till vårt ödetorp i skymningen där Pekkahin-ulven bor men han var inte hemma. Här har vi inte varit sedan rådjursjakten i höstas. Morsan har fortfarande lite bitter eftersmak men hon tyckte det var dags att komma över sina traumatiska minnen. Jag gillar att vara högt uppe så jag kan se långt. Då kan man liksom ha koll utan att röra sig så mycket. Det där torpet ligger rätt så bra till. Men Cobran går med snoken i marken hela tiden, kissar högt med lätt rest ragg, krafsar och vill vidare. Hon är inte så mycket för att koppla av och använda ögat. Sist jag befann mig i den här korsningen hade Cobran lurat med mig på rådjursjakt vilket nästan orsakade hjärtstillestånd hos morso. Några snälla turister tvärnitade och la en bogserlina runt halsen på oss och promenerade oss till första bästa gård.
På vägen hem stannade vi till vid vid vårt ställe innan vi gick upp till kontoret igen.
Cobran tycker att det verkar stendött, händer typ nada på sjön. Men jag som har ett extra tränat allseende öga upptäckte nåt som verkade lovande… …rätt vad det var så brakade det till ute på vattenytan och tre fula gaphalsande änder rök ihop så fjädrarna yrde! Tänk den som inte vore så förbenat äcklad av vatten, den skulle kunna simma ut och äta upp dem alla tre. Förbannade änder är löjligt underhållande och smaskiga. Haha!
Ja, det blev alltså ingen varg den här veckan heller men man får kanske nöja sig med att ha en kontorsdörr som matchar Gula hundarna, driva framgångsrikt café och spana på ändernas gladiatorspel, man är ju trots allt pansjonerad kung.
