Livet håller lite ojämn kvalitet måste jag säga. Ibland får man vara kung, ibland blir man mutad, manipulerad eller i värsta fall hunsad och pussad på. Som om det inte vore nog med att ständigt leva under slabbidask-hot från morsan, krypa för Cobran när hon är på drakhumör och krusa för att få ta hand om disken så jublade matriarkatet när moster Bolly, Rom-Rom och Kjell Speciell kom förbi. Då kanske någon klävvär läsare tänker att “den där Kjell Speciell stärker väl balansen i flocken till din fördel Dino?” Men det kan jag tala om omedelbart att Kjell är uttalad feminist och han konkurrerar med mig om disken. Han är inte mycket till förebild alls för Gula hundarnas armé, snarare är han ett exempel på hur det kan gå när man levt för länge i ett matriarkat. Brudar asså – påår me… påår Kjell också. Tur för Kjell att han kan skylla på mig när promenaderna blir för konditionskrävande med brudarna på skogen – det bjuder jag gärna på. Jag kan halta extra också om jag får smaskingar.
I alla fall, här är lite bilder från förra veckans ansträngningar:
Här sitter en kunglighet, Don Dino – ett av naturen förstklassigt exempel på perfektion!Här har ni en utsökt gullulv som kompletterar hans något ärrade majestät Dino till total fulländning. Ok, ibland är hon ett tapirnäst drygskåp, men utåt sett så är vi ett jävligt snyggt par i alla fall. Det är ju det som gills liksom – hur man arbetar ihop.Gullulven var lite väl i dynamittagen den här eftermiddagen så jag talade om för henne att det inte var värt att springa efter rådjuret vi vädrade. Det var minst 800 meter bort och jag blir så förbannad när Cobran hinner fram före mig. Och inte ens Cobran skulle hinna ifatt ett rådjur med så stort försprång – nej du, det är bortkastade kalorier.Bäst som jag satt och chillade så skådade mitt öga en liten bärplockare nere i dalen och jag ville så fett gärna sticka dit och kolla om han hade lösstjärt eller inte men Cobran det torra knastet bränner minsann inte några kalorier för bärplockare. Snacka om tjallo asså.Till sist lyckades jag skrämma bort bärplockaren på distans och medan vissa arbetade med dessa nödvändiga sysslor i sitt anletes svett så låg andra och dåsade i solen. Som den ansvarsfulle husfar jag är så tvingades jag söka föda på egen hand. Morso ryckte till och var plötsligt ensam på hygget. Trodde hon. Cobran var en kulle bort och jobbade stenhårt på att gnida in sin rygg i älgbajs. Själv körde jag en gammal dingoklassiker och låtsades inte om att hon ropade eftersom jag var upptagen med desserten. Efter tio minuter i samma ställning var jag tvungen att trampa runt lite och det var först då morso såg att det prasslade i hallonsnåret tjugo meter bort.När vi kom hem och skulle äta blev Cobran genast på drakhumör. Hon släpade med sig en kastrull upp i sängen och ingen fick komma in i sovrummet. Själv hade jag råkat sprätta in några kulor under sängen som jag smidigt paddlade efter vilket gjorde Cobran ytterst spänd. Ungefär som om jag skulle hoppa upp genom bäddmadrassen som gubben i lådan och bara sno kastrullen typ. Snacka om snarstucken puma alltså! Nej, bättre blev det när vi fick en hundrädd fikagäst som försiktigt satt sig på en trasig pinnstol. Det fick Cobran att sluta draka sig och det blev mycket disk till mig.
Så hände det för typ tredje gången den här sommaren. Vidriga prickiga frukostkorven entrade Casa di don Dino och vips så gills man inte. Rommis insisterar på att Bolly ska ha först, mest och bäst av allt. Spelar ingen roll om det är MIN nya favvosoffa vi snackar om.
Min morso, min soffa, mitt kök – men jag får inte vara med för det är en prickig korv på besök.Rommis verkar ha greppat att moster Bolly alltid kommer att vara en köttsnuda med påläggsöron i min värld så länge jag inte ens får titta på henne. Så nu, efter ett halvår i Sverige, fick Bolly för första gången träffa sin systerson; jag alltså – isn't it ironic.Jag åt inte ens upp moster fastän jag hade kunnat om jag hade velat. Jag smakade lite grann bara på hennes inbjudande öra när hon försökte slabbidaska mig i mungipan. Jag funderar på att öppna piercingstudio – jag är bra på öronhåltagning. Ibland blir jag lite imponerad av mig själv när jag tänker på alla talanger jag har.
Nu hoppas jag att det dröjer innan jag får besök igen av några mupphundar. 2011 års mupphundskvot är nämligen fylld med råge för min del – nu vill jag ha Gula hundar på visit om det ska bli nåt mer i år.
