Brudar och flickvänner – Don Dinos blogg 2008-2016

Cobran äger. Hon är egentligen ett Gulo förklätt till Superhjälte-Snyggo med svart rånarluva, svart slängkappa och ett vitt Segermärke fastetsat på bringan. Cobran kan typ flyga, hon tömmer petflaskor galant och metodiskt, hon kan lätt spöa de som är dubbelt så stora, hon har världens snokigaste snuda och hon klarar sig nästan alltid på egen hand även om hon blir extra stöddig när jag är med.

Spänsthopp — Cobran kan flyga, hon är som en raket – här extrautrustad med den obligatoriska varningkostymen så att sånt som lever ska hinna ta skydd.

Snok-Cobran — När vi är ute i mörkret så kan Cobran plötsligt börja frusta och krafsa ivrigt, ibland är det falsklarm på nån mus som hinner smita undan men ibland gör vi också stora slaktplatsfynd!

Senast igår slogs Cobran med Ängla som har bott ett par dagar i min hundgård. Ängla tjallade för sin farsa att det var synd om henne som varit på rumänskt dagis i två dagar och att hon inte vill komma hit något mer. Ett noll till mig! Och jag slapp slåss själv! Hurra!

Lilldraken — Cobran är inte speciellt solidarisk inom flocken och det är tur för familjesämjan att jag är cool nog att inte bry mig när hon spelar drake. Här t ex har Cobran gömt en tuggpinne för flera timmar sedan som hon ruvar med vibrerande morrhår. Jag tröttnade på att ligga på golvet och hoppade upp i sängen ändå – Cobran blev typ skitsur.

Inte så nöjd — Cobran vet för det mesta när rådjuren står utanför köksfönstret, jag knorrade irriterat för att Cobran skulle kliva ner från bordet. Lilla Benet hoppade till förskrämt men Cobran brydde sig inte ett dugg. Hon gör bara som hon vill hela tiden.

Cobran är den tuffaste brud jag träffat i hela mitt liv och det är hur bra som helst att ha hennes kompetens i flocken men hon är definitivt inget flickvänsämne. Det ska vara lugnt och skönt att umgås med sin flickvän. Så som det är med Lilla Benet, han är lätt den ultimata flickvännen twentyfår-seven och jag känner alltid support och stöd av honom.

Tugga pinne tillsammans — Lilla Benet ger mig den handikappanpassade sängen när vi tuggar ben tillsammans.

Gula hundarna — Medan Cobran skäller på nåt en halv kilometer bort så sitter jag och Lilla Benet och solar.

Disk — Vi hjälps alltid åt att diska förpackningar för återvinning. Cobran brukar vilja ha allt själv, hon bara morrar och morrar tills hon ger upp, ser sur ut och lommar iväg.

Letar mat — Vi hjälps alltid åt med den arrangerade matletningen och om vi råkar stöta på samma godis så säger Lilla Benet alltid "varsågod, ta den du Dino".

Cobran får jaga nästan varje dag, hon blir olycklig annars. Om jag och Lilla Benet var tvungna att jaga varje dag så skulle vi bli olyckliga. När Cobran kom hem från tisdagens jakt så kissade hon en massa blod i snön. Morsan ringde vetto som skrämde upp henne rejält och sa att Cobran kanske hade blivit sparkad av en sur älgskalle eller nåt och att hon skulle förblöda om hon inte fick komma in akut. Jag hatar vettosar. Jag har bara träffat två stycken i Sverige men en av dem hade helt klart en misstänkt armprotes så jag var bara tvungen att hoppa upp och känna efter om ögat bedrog mig. Det var visst en riktig arm och vetton blev arg på mig. I tisdags hade Dinomobilen frusit fast på gårdsplanen och morso grät för det är över sju mil till vetto. Jag sa åt henne att jag och Lilla Benet klarar oss bara hon lägger fram ett paket köttbullar och några tuggpinnar. Fattar inte ens varför hon tror att vi inte skulle klara oss ensamma hemma liksom – vi har ju för fan levt på gatan i Rumänien i fyra år utan någon morsa. Lilla Benet vet att om man fastnar i en fälla så gnager man av sig benet för att komma loss. Jag vet att om man får stryk av gubbar med en spikplanka så bör man spela död för annars slår de kanske sönder båda ögonen på en. Här finns varken hundfällor eller fula gubbar så det är knappast ett problem för oss att hänga på hemmaplan en dag med ett paket köttbullar utan att riskera att bli tvångspussade av morso.

Matronan — Nu är allt som vanligt igen, Cobran går längst fram och kollar då och då om Gula Gubbsen hänger med eller vill föjla med på en utflykt till nåt hårvilt.

Det var i alla fall inget fel på Cobran, eventuellt nån infektion i blåsan bara så vetto skrev ut två tabletter om dagen till henne. Cobran är inte direkt lättlurad när det gäller att äta medicin – det kan gå åt tre matskedar smör och 1 dl pölsa innan hon har svalt sin tablett. Jag och Lilla Benet sitter bredvid och praktiserar den framgångsrika psykotelpatisomametoden och av rättviseskäl får vi nästan lika mycket smasko som Cobran. Med elva ben och fem ögon kan man lura maten av vilken blödig svenne-kärring som helst tror jag.