När morso är på jobbet så får vi lyssna på P1 under förmiddagarna. Hon har fått för sig att det passar tre morgontrötta dåggar med en snittålder på 8 år. För det mesta är det bara skit i apparaten så jag brukar vil-lyssna med ett öra men i måndags så var det intressant rapportering från forna hemlandet. Reportaget började med att det var en massa vargar som ylade så vi spetsade öronen där vi låg i sängvärmen och reste oss upp med ett ryck och en surknorrning. När vargarna hade ylat klart så var det en skitäcklig lortgubbe som pratade rumänska och beklagade sig över att det är för många dåggar som vi som äter upp hans smasko-volante-får plus att han sa att vi också “hotar den rumänska vargstammen”. Det finns typ 2500 vargar i Rumänien och det största hotet mot ulvarna är alltså inte dumfolk som det är i Sverige utan såna som jag, Lilla Benet och Cobran! Det ni, det trodde ni inte. När min gammelfarfar Alfaulven Alf var anställd som säkerhetsansvarig hos Greven i Transsylvanien var det minsann ordning och reda men sen när våra ädla släktlinjer blandades upp med krämaren Harrys så gick det bara utför. Och det är faktiskt folks fel att såna som Harry regerar över vargarna, smasko-fåren och herdarna idag i Rumänien. Folk reser ju typ till bergen och släpper ut såna som Harry som har kulorna kvar och dämed allt sitt fokus på att ragga brudar. Tänk om de kunde släppa ut såna dyrgripar som jag istället så det kunde bli ordning och reda uppe i bergen.

Ser jag en lortgubbe med käpp så skrämmer jag i väg den sju dagar i veckan utan att blinka! Ser jag en varg så lär jag den veta hut och ser jag ett får så äter jag upp det. (Krämaren Harry och Alfaulven Alv återfinns i Dockteatern.)

Det är lite synd om vargarna som har så taskig anpassningsförmåga jämfört med oss superdåggar. Såna som jag, Cobran och Lilla Benet är en produkt av dåggar som under generationer har klarat av att anpassa sig efter det moderna samhället. Vi har fått de bästa egenskaperna från alla världar kan man säga. Vi kan hantera både folk, fä, biltrafik, html och de flesta individer från Canissläktet. Vi kan överleva på både sura kadaver, frukt, bär och grönt, sopor och i gynnsamma fall en egenhämtad höna eller ett får. Bäst trivs vi när vi får ta hand om en svenne-morsa eller en svenne-farsa, får slaktavfallet serverat i skål och en egen, väl tempererad, mjuk säng att sova i – men vi klarar oss helt klart med mindre. Vi är tuffare än vargar om vi måste för att överleva men det optimala livet för såna som oss är inte att konkurrera ut vargstammen. Vargarna kanske ser ut lite grann som typ mig eller nåt men de är ändå vargar och har vargars förutsättningar.

Det finns en baksida med svennelivet jämfört med det rumänska bergslivet och det är att man inte är lika fysiskt fit om man en dag eventuellt måste ta Dinomobilen över till Rämsberg och där skulle råka stöta på den verkliga Kallandsulven. Efter inslaget i dagens eko blev jag och Lilla Benet smärtsamt påminda om att Cobran nog är den enda som håller måttet om vi måste börja konkurrera med våra lokala vargar så vi hängde frivilligt med morso på träning bakom dass. Så här såg det ut då:

I alla fall så är det en schysst verklighet att ens enda konkurrenter är de tama grannhundarna på byn och att man har Cobran och Lilla Benet bakom sig i alla lägen. Att få ligga i en 160-säng och lyssna på radiorapporteringar om det Karpatiska Canis-kriget passar mig bättre än att vara på plats och behöva städa både bland mini-harrysar, lortgubbar med käpp och ulvar.