Idag puffar jag för Gula hundar och Gula svampar.
När det gäller gula hundar så bedrivs just nu en kampanj som heter Gulahund. Man skulle kunna tro att Gulahund är Gula hundarnas armé‘s pansartrupp, vilket det på sätt och vis också kan vara, men man kan enligt kampanjens definition vara “gul hund” utan att vara gul. Det är på tiden att jag och Lilla Benet äntligen får lite gulo-krädd tycker jag, tänk – en internationell kampanj som flörtar öppet med Gula hundarnas armé. (Gula hundarna versus Uschu 1-1, ha – där fick du din mossiga ulvgubbe!)
Om man är en “gul hund” så är man en hund som kräver extra utrymme oavsett vilken färg man har på snudan typ. En “gul hund” ska ha en gul rosett nånstans och den gula rosetten betyder “om du kommer för nära så blir jag eller min matmänniska rirriterad”. Rosetter och skit är dock inget för Gula hundarnas armé att hållas med, det kan fejk-gulon dona med själva tycker jag. Ett äkta gulo, såna som jag och Lilla Benet, kan uttrycka per egen maskin att vi inte vill ha muppar inpå oss. De flesta brukar fatta det på typ 100 meters avstånd och drypa av redan där. De dåggar som är medlemmar i Gula hundarnas armé är alltså tvättäkta, rosettfria och kompetenta nog att sköta snacket själva. Våra människor bedriver mer typ bed-and-breakfast för oss gulon. Så är det. Rosettramset till trots så är ändå kampanjen “Gulahund” en hygglo idé för en standardiserad “gul hund” eftersom deras människor på så sätt kan signalera till andra människor att dåggen har så kallat “gula tendenser”. Sug på den… gula tendenser. Det låter fett värt tycker jag!






Så ni som tillhör “Gulahund” – blicka uppåt och framåt – det finns annat än rosetter och människor som villkorar resurserna. Släng rosetten och skaffa ett bed and breakfast. Håll er borta från mitt revir bara annars blir det match, det kommer ni tycka är fett ovärt för vi är nämligen rustade för Kallandsulven ska ni veta! Om ni har för avsikt att även fortsättningsvis låta era matmänniskor sätta agendan så behåll gärna rosetten – då blir ni alla fall igenkända.
Så till de Gula svamparna. Det klagas ju en del på sommarvädret 2012, men faktum är att i min och Lilla Benets värld så är det hur bra som helst. Vi vägrar nämligen följa med på långpromenader i skogen när det regnar så varje kväll kommer morso och Cobran hem med dagens skörd av Gula svampar. Gula svampar växer tydligen som ogräs överallt i skogen och jag ska säga att med en halvt smörpaket och en ljummen Camembert är det inte direkt äcklig kvällsmat vi får. I stort sett kan man ju vara utan svampen men svampen är ett nödvändigt ont för att tillbehören ska serveras i Kalland. Så det skulle inte vara helt fel att utbringa ett hurra för den här regniga sommaren faktiskt!