Gula hundar och Gula svampar – Don Dinos blogg 2008-2016

Idag puffar jag för Gula hundar och Gula svampar.

När det gäller gula hundar så bedrivs just nu en kampanj som heter Gulahund. Man skulle kunna tro att Gulahund är Gula hundarnas armé‘s pansartrupp, vilket det på sätt och vis också kan vara, men man kan enligt kampanjens definition vara “gul hund” utan att vara gul. Det är på tiden att jag och Lilla Benet äntligen får lite gulo-krädd tycker jag, tänk – en internationell kampanj som flörtar öppet med Gula hundarnas armé. (Gula hundarna versus Uschu 1-1, ha – där fick du din mossiga ulvgubbe!)

Om man är en “gul hund” så är man en hund som kräver extra utrymme oavsett vilken färg man har på snudan typ. En “gul hund” ska ha en gul rosett nånstans och den gula rosetten betyder “om du kommer för nära så blir jag eller min matmänniska rirriterad”. Rosetter och skit är dock inget för Gula hundarnas armé att hållas med, det kan fejk-gulon dona med själva tycker jag. Ett äkta gulo, såna som jag och Lilla Benet, kan uttrycka per egen maskin att vi inte vill ha muppar inpå oss. De flesta brukar fatta det på typ 100 meters avstånd och drypa av redan där. De dåggar som är medlemmar i Gula hundarnas armé är alltså tvättäkta, rosettfria och kompetenta nog att sköta snacket själva. Våra människor bedriver mer typ bed-and-breakfast för oss gulon. Så är det. Rosettramset till trots så är ändå kampanjen “Gulahund” en hygglo idé för en standardiserad “gul hund” eftersom deras människor på så sätt kan signalera till andra människor att dåggen har så kallat “gula tendenser”. Sug på den… gula tendenser. Det låter fett värt tycker jag!

Äkta gulo — Som chef för Gula hundarnas armé kan jag förse mig själv med mat när morsos bed and breakfast kör snålstilen. Inget tvättäkta gulo accepterar att bo på ett snålt bed and breakfast.

Tre äkta gulon — Äkta gulon (även äkta gulon med svart slängkappa) bestämmer själva när det är dags att göra morgontoalett. Frukosten måste serveras före pinken, det är ett som är säkert. Skramlar det inte för frukost så rävsover vi vidare.

Stormys check — Dagen därpå ligger morso snällt på högkant och skaver höften mot sofflocket eftersom hon vet att hon behöver mig mest av allt.

Tvättäkta Gula hundar är väluppfostrade när de själva vill, de avgör själva vad som är bäst för dem och agerar efter egen agenda. Här vankas det köttbullar, sånt ger najs betyg till er som bedriver bed and breakfast. Sen kommer det en hare – det kan ge ännu högre betyg. I alla fall om man frågar Lilla Benet som jagade över hygget på sina tre ben ända tills han stupade. Själv satt jag kvar vid köttbullarna trots att haren nästan sprang in i min snygga gräddvita stjärt! Vad Cobran gjorde är det ingen som vet, hon doppade snudan i varenda lerpöl efter hemvägen för att svalka sig.

Älsklingarna — Sist men inte minst så kräver ett äkta gulo att få trerätters hemlagat på lördagar. Om ägaren av ens bed and breakfast klagar över att man har dåligt bordsskick när man äter själv så säger man bara åt dem att man vill bli matad eftersom en tass har vissa begränsningar när det gäller hantering av bestick. Här är det Ultimata mannen som serverar mig basilika och limemarinerade jordgubbar med kvarg/grädd/vanilj-kräm. Det var inte speciellt gott, jag hade hellre ätit mer av köttputset före middagen. Men vad fan, en fiber och en antioxidant slinker allt ner när inget annat bjuds.

Så ni som tillhör “Gulahund” – blicka uppåt och framåt – det finns annat än rosetter och människor som villkorar resurserna. Släng rosetten och skaffa ett bed and breakfast. Håll er borta från mitt revir bara annars blir det match, det kommer ni tycka är fett ovärt för vi är nämligen rustade för Kallandsulven ska ni veta! Om ni har för avsikt att även fortsättningsvis låta era matmänniskor sätta agendan så behåll gärna rosetten – då blir ni alla fall igenkända.

Så till de Gula svamparna. Det klagas ju en del på sommarvädret 2012, men faktum är att i min och Lilla Benets värld så är det hur bra som helst. Vi vägrar nämligen följa med på långpromenader i skogen när det regnar så varje kväll kommer morso och Cobran hem med dagens skörd av Gula svampar. Gula svampar växer tydligen som ogräs överallt i skogen och jag ska säga att med en halvt smörpaket och en ljummen Camembert är det inte direkt äcklig kvällsmat vi får. I stort sett kan man ju vara utan svampen men svampen är ett nödvändigt ont för att tillbehören ska serveras i Kalland. Så det skulle inte vara helt fel att utbringa ett hurra för den här regniga sommaren faktiskt!