Jag bara måste vara den ultimata tant-tjusaren. Rommis var så nöjd när hon hade varit på Hotell Casa di Don Dino en hel vecka och blivit ompysslad av mig. Hon skröt över att jag diskade perfekt, att jag rullade på kommando när hon skulle flytta överkastet i sängen om kvällarna och att jag fixade alla de svåra raderna i DN:s söndagskryss genom att trycka ner en tass och skrynkla ihop hela skiten och istället kräva kli under hakan. Sen kom morso tilbaka och Rommis åkte hem – då började den bistra vardagen igen. Kackel och tjat twentyfårseven om vidriga snudor som hon träffat i Transsylvanien, tidiga morgnar, sena kvällar och minimalt med disk… Telefonen har gått i ett, alla datorer har varit kroniskt ockuperade och de inbyggda fläktarna låter som hårfönar, vi har hört repliker som “Jag älskar Don Corleone”, “Joker borde flytta hit i november”, “Liv har äntligen fått sex stycken bebbar”, “Vill du adoptera Åsnehunden”, ungefär 300 miljoner gånger.
Det gör fanimej lite ont att veta att morso har träffat ett gulo som är exakt så som jag skulle ha varit om jag levt kvar utanför kärnkraftverket i Cernavoda några år till. Corleone lär visst vara en fantastisk vakthund utanför hägnet, han är trogen sina kvarter, han älskar brudar så länge de inte slabbidaskar, han kör upp snudan i armhålan och pressar sin atletiska kropp mot dem så de välter, han är en slagskämpe av rang med säkert tre gånger så många ärr som jag har, han är aktad och respekterad på hela industriområdet av både människor och dåggar. Förr tyckte jag det var tröttsamt när hon tjatade om Uschu och nu längtar jag typ tillbaka till den tiden för det var förhållandevis lindrigt jämfört med Corleone-tugget som man får höra på nu. Och då ska ni veta att det absolut värsta – det har vi framför oss! Den inställsamma lismande skäggräkan som morso ska gifta sig med kläckte nämligen blixtsnabbt ur sig “okej, om du inte kan ta hem Corleone så ska såklart Joker komma hit, jag hjälper dig med allt som ni behöver hjälp med för att få det att funka”. Vilket svek asså! Vi som har pillipang borde väl hålla ihop mot det hundsamlande brudväldet. Han ska aldrig få mata mig med silversked igen, nej nu är det bojkott av skäggräkan som gäller big tajm! (Rommis hade ju i alla fall den goda smaken att säga “skaffa nu inga fler hundar Marit”. Fast det sa hon förstås redan 2006 när jag skulle komma hit så det är tveksamt om hennes goda råd bettar på.)
Det viktigaste är ändå maten. Okej, jag wajnar lite över att morso producerar för lite disk men det händer desto oftare att vi får pizza nuförtiden vilket jag ändå ser som ett stort plus. Speciellt när Lilla Benet kräks upp sin pizza och jag får äta hans spya. Men hur blir det när Joker ska va med och slåss om Lilla Benets spyor typ – det vill man ju inte ens tänka på.
Ja, så ärä i Kalland just nu i alla fall. Tur man är oberoende, har ett eget brudharem och kan göra lite som man vill. Don Corleone, Joker – kiss maj gräddvita ass säger jag.