Det har varit så maxat drygt sista typ två veckorna asså. Morso och Skäggräkan har försökt lura oss enligt konstens alla regler för att vi ska släppa in Joker i packen. Första tricket var att tvinga Lilla Benet och Joker att umgås på tu man hand. Jag kände mig fett besviken när jag inte fick vara med och backa upp Lilla Benet som tillsynes verkade acceptera att hänga med morso och monsterkalven nere i ateljén och gå gemensamma promenader. Det visade sig dock att Lilla Benet bara fejkade – han låtsades vara sams med Joker enbart för att kunna sno maten och tuggpinnarna från honom. Smart drag från Lilla Benet asså, jag är stolt. Han har lärt sig ett och annat under sitt år i Kalland med mig och Cobran. Man måste självklart passa på att lyfta lite gummiläpp när man hänger med de som är yngre och mesigare så att man får sig ett extra skrovmål, jag hade gjort exakt likadant om jag fått chansen.

För att curla runt utöver det vanliga med Joker och ge honom spejs så fick Lilla Benet gå på chihuahuaparty en eftermiddag, där serverade man korv och pizza i obegränsade mängder. Jag hade gärna gett Joker mer spejs i utbyte mot en sån inbjudan. Tror ni att jag fick nån inbjudan? Nej då, all dingos excluded. Som tur var fick jag vara med på återbäringen sen på kvällen i alla fall.

Nästa trick från morsos sida var att gå gemensamma promenader med Cobran och Joker. Här får jag erkänna att jag blev orolig på riktigt – Cobran må vara en tvättäkta Styggo-Snyggo men hon är ju också rätt svag för wrestling och rådjursjakt. Mycket riktigt så dröjde det inte speciellt många promenader förrän Cobran var sprickfärdig och bara var tvungen att testa Jokers färdigheter på området. Hon fimpade drakattityden en gnutta, brottade runt med monsterkalven i flexikopplet, fick igång honom på ett rådjursspår så att morso satt sig på arslet i en snödriva och hittade sedan en slaktplats som de gemensamt grävde upp under snön.

När morso och Skäggräkan kommit så här långt i introduktionen av Joker så sa Skäggis helt plötsligt till morso: “Joker kan ju inte flytta härifrån fattar du väl, han är ingen fosterhund, han är ju född Kallandsbo. Jag köper loss honom åt dig i julklapp.” Morso som har önskat sig en snäll hund i julklapp sedan 1986 (men aldrig fått någon hävdar hon) tog ett par dagars betänketid innan hon till sist sa ja. Vilket förräderi! Det finns ju ingen snällare hund än jag i hela universum. Att jag inte råkar sitta ner när jag kissar (japp, Joker kör flickis-stilen) eller vänder bort huvudet när nån snor min mat betyder inte att jag inte är snäll. Det ska jag tala om att det är av ren snällhet och omtänksamhet som jag bevakar reviret, nyper gubbar i häcken och håller ihop flocken så tajt. Joker springer ju till exempel och gömmer sig under bordet när det knackar på dörren liksom – det finns väl inget som är snällt med det? Nej, det är bara mesigt.

Morso som är ett sånt lättsmickrat pucko har fallit för kalven som både slabbidaskar frivilligt, favoriserar henne uber alles och har okänsliga dasslockstassar på vinterunderlag. Skäggräkan tror att Joker kan bli en utmärkt bandhund under nästa års jaktsäsong så där har jag inte heller några sympatier att hämta. Det verkar som att den kungliga lotten är reducerad till att blänga surt, dela ut en tjottablängare vid behov (tack Il Diavolo Rosso för begreppet) och se till att sitta i frontlinjen när smaskingarna flödar.

Nästa vecka ska Lilla Benet åka till västkusten och återförenas med Grävlingsmustaschen och Putte Pip, morso inbillar sig att det kommer bli en plats över till kalven i dubbelsängen då men det ska vi allt bli två om. Även om kalven är oförarglig så är han ändå skrymmande och dryg och det kommer inte bli plats i sängen för hans långa skånkar på en very lååång tid. Det ska vara julefrid i dingo-lyan!

/Don Dino