Förra lördagen vaknade vi mitt i natten av att det lät som om vi hade ett flygplan i sovrummet. Har man levt utanför ett rumänskt kärnkraftverk så är väl det typ inte hela världen – vem bryr sig liksom, det är väl bara att sova vidare så länge det är varmt å skönt inne. Morso däremot hoppade i overallen och började springa upp och ner i huset och känna på skorstensmuren, ut på gården å kolla om det var gnistor eller flammor på taket och sen in igen å upp på vinden. Faan, man blir ju helt stressad av nervösa kärringar alltså – jag sa åt henne att gå och lägga sig, det ska va lugn å ro på nätterna liksom. Fatta!

Sen resonerade morso att hon nog skulle ringa 112 utifall att det skulle ta sig i pipan, bättre att ta det säkra för det osäkra liksom – hur hon nu tänkte här. Själv tycker jag att det är betydligt mycket säkrare att ha en soteld i pipan än åtta brandmän i sovrummet. Men jag har tydligen “rumänskt omdöme” hävdar de som anser sig ha företräde att bestämma i såna här situationer. Efter en kvart var jag och Joker-Tråker inlåsta i ateljén, det stod två brandbilar på gården och åtta saftiga mansrövar bredvid morsans säng. Ååh! Jag har aldrig känt mig så snuvad i hela mitt liv. Det här kunde ha blivit mitt livs peak i karriären vid elva års ålder, om jag bara hade fått chansen att nypa de väl vadderade asen i röven så hade jag kunnat gå i pansjon sen och lämnat över Gula hundarnas armé till den yngre generationen…

Mullret gick i alla fall över av sig självt efter en stund och värmekamerorna visade att det inte var speciellt varmt i skorstenen. Brandmännen hade alltså kommit hit helt i onödan. Det var ju det jag sa hela tiden. Nästa gång hoppas jag att morsan litar på att jag säger till när det är fara på taket och inte hetsar upp sig över petitesser. Jag förväntar mig också att Skäggräkan svarar i telefon nästa gång och inte ligger döv och trynar på andra sidan sjön så han kan förklara för morsan att “om Dino inte varnar så är det ingen fara – Dino är den bästa brandvarnaren du kan ha”. Den enda som var glad över att ha åtta brandmän i sovrummet på falskt alarm var den erkända mansslukerskan Cobran som studsade upp och ner med propellersvans och pussade varenda en i ansiktet vare sig de gillade det eller inte. Tråker var fullt nöjd och nästan tacksam över att få gömma sig bakom mig i ateljén.

Förmiddagen därpå fick jag visa på mina utomordentliga skills igen – den här gången blev jag bönhörd. Morso hade under ett upprepat antal dagar matat en slö duva med sockerlösning och ost som gömt sig i den frusna tomatodlingen. När duvan var borta en dag så trodde hon att den hade repat sig och flugit sin kos. Men icke sa nicke, när världens bästa Gula ostsökare snokade runt i planteringen efter extra smaskovolantes så kunde han också apportera en halvdöd duva som gått och gömt sig inför den sista färden. Skäggräkan fick göra en akututryckning och skjuta den (jag frågade morso om vi inte skulle ringa brandmännen igen så jag fick ta revansch men det var visst inte aktuellt idag). Det visade sig att den var parasitangripen, sårig och saknade fjädrar under vingarna.

Ibland är livet i Kalland fan inte så mycket bättre än livet i Cernavoda, kanske lite bättre men det är ändå marginellt. Speciellt när det är minus 25 grader ute och Il Diavolo Rosso skickar fashionistatips med mina förfrysningsskador i åtanke.

Utöver de draman som utspelat sig så väntar jag och Cobran mest på att Joker ska bli vuxen. Det börjar bli drygt att ha ett småglin rännandes här som vill ha ständig uppmärksamhet och närhet. I takt med att vi har deklarerat våra fysiska gränser så har morso fått mer och mer att göra i frågan kring Tråkers uppfostran. Det är inte mer än rätt – det är ju hon som släpat hit honom.

Nu är det väl dags igen för att ta tempen runt stugknuten och bättra på den gula färgen i snön.

/Don Dino