Det snackas så sjukt mycket om rumänska dåggar i pressen. Hrm asså… det vanligaste tugget går ut på att vi är livrädda för allt och alla, att vi är fysiskt sjuka och att det bästa en genuin dågglover kan göra är att se till att vi får stanna kvar i Rumänien och hjälpa oss med ekonomiskt stöd istället för att ta oss till Sverige. Man antar att det ur djurskyddssynpunkt inte skulle vara snällt att släpa hit oss, dels för att transporterna är vidriga och dels för att vi vildisar skulle vantrivas på våra svenska bed-and-breakfasts när vi tvingas anpassa oss till svennelivet. Resonemanget går liksom ut på att de rumänska dåggarna får betala priset för att okunniga svennar vill dämpa sitt dåliga samvete genom att adoptera en dågg i tron om att de gör en god gärning. Problemet som jag ser det är att det föds så galet många dåggar som ingen vill ha, inte bara i Rumänien utan i hela världen, också i svenneland. När man väl är född och blir erbjuden livslång anställning på ett svenskt bed-and-breakfast så är det typ redan försent att kastrera farsan liksom – och bara ett ärkepucko till dågg skulle tacka nej till möjligheten att få utforska skandinaviska charkuterier när chansen ges.

Jag som är klävvär och logisk, har fyra års erfarenhet av livet på gatan samt nästan sju års erfarenhet av svennelivet, får inte riktigt ihop den bild som presenteras i media. Gula Hundarnas Armé ryms liksom inte i den journalistiska fördomsprofilen. Sån jävla tur asså att jag har en egen blogg så att jag kan skapa mig lite journalistiskt utrymme på egen hand och berätta om mina upplevelser och funderingar.

Det första antagandet “rädslor” behöver jag väl kanske inte kommentera, den som läser min blogg vet att jag har skrämt Sverige sedan 2006. Morsan har sett mig rädd vid ett tillfälle, det var när hon kom över gårdsplanen med en kratta – fan jag trodde kärringen skulle slå mig eftersom jag bara hade haft mitt bed-and-breakfast i ett par veckor vid den tidpunkten. Stryk har man ju fått så det räcker och blir över menar jag, jag vet precis hur det känns att få bogen och ögat sönderslaget av gubbar med spikbräda. Cobran däremot skulle behöva en grundläggande begreppsdefinition av “rädsla”. Redan när hon forcerade buren på Arlanda gjorde hon det med inställningen “jag äger”, den donnan duckar inte för nåt. Ge henne en älg och hon ställer den, ge henne åtta brandmän och hon sträcker ut sin kameleonttunga för att putsa alla samtidigt, skicka hit Uschu och han blir kär. Joker är däremot generellt skrajsen av sig och duckar en del för utomflockliga men han är ju fortfarande bara en unge som fått öronen och svansen avskuren. Han behöver samla livserfarenhet och få lite guidning av en kung.

När det gäller sjukdomar så är det helt klart så att det härjar en hel del räliga grejer i Rumänien och vi som hänger på stritan utsätts för exakt allt. Men i samband med att man får kulorna knipsade så är det ett gäng grönrockade tanter som sticker en i armarna och testar diverse saker som man skulle kunna ha dragit på sig utanför ett rumänsk kärnkraftverk eller på den transsylvanska stäppen. De trycker in vätskor med nålar i förebyggande syfte också. Om man till exempel har könssjukdomar eller maskar i hjärtat så blir man stoppad. Jag var rätt så populär bland brudarna så jag är glad att jag klarade mig ifrån det förstnämnda. Livet är helt klart bekvämare utan kulor, för kulor innebär brudar och brudar innebär per definition trubbel, speciellt om man är farsa åt typ tusen minidingosar som jag är. Smådingosarna växer snabbt upp och ska vara med och konkurrera om krubbet, ni kan ju tänka er hur drygt det är att konkurrera med såna som är lika bra som mig på att leta mat. Hur som helst så måste man vara extremt frisk från första början för att överleva några år på gatan och om man ändå visar sig ha nåt sjukt i kroppen så ryker ens biljett till bed-and-breakfast i Skandinavien om man inte får behandling. Så många nålstick och undersökningar som jag har fått utstå i Rumänien har nog inte många svenskfödda dåggar lyckats dra på sig under en hel livstid. För övrigt har jag besökt den svenska grönklädda tanten två gånger, första gången för att få ett friskhetsintyg till försäkringen, andra gången för att morsan ville leta fel när jag fyllde åtta år. När man fyller pansjo och har varit undernärd halva sitt liv så borde det ju finnas något knas att behandla men gröna tanten hittade inget vid det tillfället heller. Cobran har kollat halsmandlarna en gång och fått en penicillinkur och Joker har fortfarande inte mött en grönklädd svensk tant eftersom försäkringsbolaget antog honom ändå. Vi är oförskämt friska trots att vi saknar en del kroppsdelar som folk plockat av oss.

Sen det här med transporten och anpassningen till svenneliv. Jo, när jag reste så var Rumänien inte med i EU så jag flögs till Milano först och bodde där ett tag innan jag fick flyga vidare till Sverige. Min resa var alltså ovanligt lång. Jag hatar flygplan. Jag hatar att sitta i bur också, speciellt när man inte får komma ut och sträcka på benen, dra en pink och skälla ut de fula gubbarna som lyfter runt på buren. När Cobran kom så kunde hon flygas direkt från Bukarest via Tyskland men hon fick ändå tillbringa 30 timmar i bur utan mat och vatten och med fula gubbar som lyfte runt henne. Lite avis är vi allt på Joker som fick åka lastbil till Sverige. Joker avskyr i och för sig också att sitta i bur men under resan till Sverige fick han sträcka på benen och pinka var sjätte timme, han fick mat och vatten då och då och framförallt var det snälla svennebrudar som tyckte om honom som hanterade honom under hela transporten, inga fula gubbar alltså. Jo, det var EN gubbe också men han var inte så ful och han pussade Joker på snoken flera gånger när han skulle lämnas över till morso. Själv hade jag föredragit mer mat och helt pussfritt om jag fått åka lastbil istället för flyg. Transporten är alltså ingen höjdare hur man än vänder och vrider på det men det finns mindre bra och ännu mindre bra alternativ. Och när det gäller anpassningen till svennelivet så kan jag väl inte prata om några trauman direkt. Det finns mat i obegränsade mängder (som man tyvärr inte har obegränsad tillgång till), det finns sköna sängar, tak över huvudet, värme, man får manikyr, underullen sorterad, syrran ser till att fritte fylls på med älgskallar – jag vet inte var jag ska sluta i uppräkningen. Det känns som jag äntligen har fått det liv jag borde ha haft hela tiden bortsett från att det är för lite mat. Jag skulle aldrig lämna mitt bed-and-breakfast frivilligt även om jag skulle vilja ha semester från Joker ibland. Cobrans mest traumatiska anpassning består i att hon lärt sig jaga älgar i brist på får som behöver vallas. Hon ser inte det som någon större uppoffring – älgar är större och boostar egot bättre än bräkande fårskallar. Joker är väl den i min flock som med största vördnad och respekt upptäcker nya saker varje dag. Han undviker helst främmande människor och brummande motorer men vill gärna mysa med flockmedlemmar (snusk!) och alla fyrbenta pälsbeklädda avarter såsom katter (tönt!) och min bitchiga syrra Änglo-Lupus (dumhuvä!). Grabben har ju bara varit här i tre månader och funderar fortfarande på om folk vill skära av honom fler kroppsdelar eller ge honom krubb.

Myten om att man måste vara genetiskt designad av människor och infödd i svennekulturen för att kunna uppskatta den är just inte annat än en myt. Det finns inte en dågg i hela världen som måste indoktrineras redan vid åtta veckors ålder för att lära sig uppskatta energitätt krubb, en varm sängplats och fördelarna med att slippa få stryk av främmande människor och andra dåggar. Bland polarna i Gula Hundarnas Armé är vi eniga – ingen av oss hade haft det bättre om vi varit kvar i Rumänien. Det är typ mer relevant att fråga sig hur de som driver våra bed-and-breakfasts hade klarat sig utan oss. Om vi inte vore såna uppskattade gäster på våra bed-and-breakfasts i Sverige så betvivlar jag att vi idag skulle vara så många som vi faktiskt är. Jag tror heller inte att våra försäkringspremier skulle hålla halva priset jämfört med genetiskt designade dåggars om vi vore så sjuka som pressen framställer att vi är – försäkringsbolagen som är gnidna och sluga räknar noga på sjukdomsstatistiken innan de bestämmer hur mycket vi ska kosta.

Så då vet ni hur det ligger till med den saken. Annars har vi fått vår i Kalland. Det droppar från taken och Cobran tyckte att det var förjävligt när sista dagen på älgjaktsäsongen var över. På kvällarna är det fet dimma på sjön så Tråker får terrorisera Cobran på lina medans jag fortsätter chilla i sängen.