Idag för sju år sedan kom jag till Sverige. Det var ingen som trodde att jag skulle bli så gammal som jag är idag. Eftersom jag hade levt typ fyra år utanför ett rumänskt kärnkraftverk med kroniska hungersmärtor och blivit slagen av fula gubbar så jag fick russinöga så trodde till och med morsan att jag med lite tur kanske kunde få lika många år i Svenneland som jag levt i Rumänien. Men tji fick ni allihop! Jag lyser inte i mörkret, mina muskelskador har läkt ihop och jag har full syn på mitt fungerande öga. Däremot har jag fortfarande kroniska hungersmärtor – de kommer aldrig gå över. Jag tänker dessutom bli jävligt gammal, det ska ni ha klart för er. Det går inte att sogga till sig och dö i förtid när man lever med typer som Cobran och Joker och man har en morsa att ta hand om. De skulle aldrig klara sig utan mig och mina omsorger.
I alla fall, jag tänkte dra en resumé av mitt svenneliv i bilder:
När jag reste till Sverige 2006 var Rumänien inte med i EU så jag mellanlandade i Milano några veckor. Det här är från Italien dagen innan jag flög till Sverige.Av de jag trodde att jag hade att välja mellan på Arlanda var den värsta grinkärringen min såklart. Jag försökte hänga med hon som lät mig vara ifred och hade köttbullar i frysväskan men jag var tydligen redan vald av den slabbidaskande grinkärringen så det hade jag inget för.När jag kom hem till mitt första hem bodde redan Babban med Bopparna där. Hon var pensionär och diplomerad för sitt vackra utseende. Jag såg inget snyggt alls i henne, snarare tyckte jag att hon såg skitmysko ut, men efter några dagar funkade kommunikationen oss emellan trots att hon hade hängöron och helskägg.När Babban löpte var hon skitdryg, hon höll på och skulle backa in under mig och jag fick aldrig vara i fred. Jag förklarade på lite brysk rumänska att jag redan var farsa till tusentals bebbar i Cernavoda och inte skulle palla med att laga till ännu fler.Första sommaren var helnajs. Vi bodde i Kalland och hade aldrig koppel på oss förrän jag smakade på min första mänskliga svenneröv. Jag hängde med morso överallt, välte soptunnor, snodde mat och vaktade reviret och mina brudar.I Sverige ska man tydligen hålla på med slabbidaskande – sånt gör folk inte i Rumänien. Tack och lov så slutade min rävaktiga morsa att gömma korv mellan läpparna efter att jag nöp henne pedagogiskt i underläppen. Hon får pussa mig på huvudet och ibland på Goofy-prickarna men nån kyss på munnen kommer hon aldrig att få av Don Dino. Äckligt!Sen flyttade vi till Malmö, jag blev King of Eastside och träffade min första flickvän i Sverige. Hon hette Kia och var liksom jag en rumänsk gangster. Babban med Bopparna är än i dessa dagar den enda svennehund som jag tolererat, svennar har fan ingen respekt. Men Kia – hon var en ljuvlig donna som greppade tugget direkt!Det här är min första och sista tågresa, vi skulle åka till Rommis i Dalarna och fira min första jul. Efter att jag rånat den ambullerande serveringen och smakat på en byxbak (gubbens fel – han pekade för högt med käppen) så lovade morso att vi alltid skulle åka Dinomobil istället för kollektivtrafik. Det har vi gjort också. För övrigt var jag brudarnas favorit redan på den här tiden, fattar inte varför alla brudar är så tokiga i mig.Julen 2006 var inte att leka med – det var lätt värt att ha typ Skandinaviens fulaste rosett runt halsen bara för att få sitta med vid julbordet. Exakt alla gav mig mat och beklagade att jag aldrig fått vara med och fira jul förut, julen är det bästa med svenneland. Det borde vara jul jämt.Efter att jag varit i Sverige i ett par år dog Babban. Hon hade varit sjuk hela tiden i nån hormonsjukdom och för första gången i mitt liv blev jag ensam hund. Jag hade inget emot att vara själv, mer krubb till mig liksom! Morsan tyckte dock att jag snabbt blev försoffad och åkte till Rumänien för att besöka min hemstad Cernavoda och leta rätt på en ny partner åt mig. Nån som var som Kia i Malmö. När morso såg Cobran så visste hon att det var min gangstersyrra fårävvär. I varje sur gubbe som Cobran hanterade i hägnet såg hon en Dino som skulle bränna kalorier.Tyvärr hade morso rätt, jag och Styggo-Snyggo har kamperat ihop i snart fem år och det går inte en dag utan att Cobran testar hur mycket cardioträning jag tål innan jag knorrar.Sen flyttade jag, morso och Cobran till Ö-vik. Det var jobbigt åt mig i Ö-vik, gamla förfrysningsskador i tassarna gjorde sig påminda under vintern och det blev alldeles för många och långa dagsturer efter Höga kusten. I Rumänien var det hundkris (som vanligt) och morso bestämde att vi skulle få en ny syrra, Java, som hon träffat flera gånger där hon trampade runt i lervällingen tillsammans med en blind hund i Cobrans gamla hägn.Jag och Java polade godkänt efter några veckor men det var sämre mellan Java och Styggo-Snyggo. När Cobran för andra gången på samma dag försökt slita halsen av Java så fick Java flytta till ett nytt hem. Problemet var att brudarna var för lika tror jag, båda ville jaga älg och äga fett. Cat-fajts i åtta månader var påfrestande för alla och jag fick aldrig lägga mig i brudarnas relation för morso. Jag är förmodligen den ende som hade kunnat få lugn på dem. Idag är både Java och Cobran professionella älghundar.Av alla ställen jag bott på är det Kalland jag gillar bäst. Jag vill ha lugn och ro, jag vill ha ett fritte fyllt med älgskallar, jag vill vara ute på somrarna utan att behöva gå långa promenader, jag vill skälla på allt som passerar mitt revir och jag vill bli rikligt kompenserad med smaskingar när andra landsmän kommer och hälsar på. Det finns ingen kompensation som duger om det dyker upp svennehundar.Jag ångrar inte att jag tog den där biljetten till Sverige 2006 trots att jag nu också varit tvungen att acceptera en transsylvansk lillebror i min flock som är dubbelt så stor som jag. Sverige rockar fett anser jag, men livet är ett givande och ett tagande hela tiden. Jag och morso har inte dragit jämnt alla gånger heller förrän hon fattade vad som är prioriterat – nämligen “min mat, mitt revir, min flock”. Sen vi spikade dessa budord som den rumänska logiken är allt soft.
Nu ska jag äntligen få dra i mig den där leverpastejsasken som jag blev lovad tidigare idag. Sju år i Sverige ska fanimej firas!
