Mina landsdåggar har det ovanligt jävligt just nu, de är jagade överallt efter septembers lagstiftning om allmän hundslakt. Varje dag får jag eller morso mejl från olika håll och kanter i Rumänien från tanter som gömmer 50 såna som jag i sin trädgård och är desperata eftersom de önskar att de kunde gömma undan 1000 till från hundfångarna. Folk delar in sig i två läger, de som vill att vi ska dö och de som vill att vi ska få kulorna knipsade och kunna leva fritt. Oavsett om man är knipsad eller inte så är det ingen höjdare att leva på gatan, men det är liksom ganska pointless att slå ihjäl oss också så länge som folk fortsätter att kasta ut våra oknipsade päron på gatorna. Så länge potentiella päron finns på gatorna så kommer hundslakten oundvikligen att pågå fåräver. Jag minns själv att det enda jag tänkte på i min ungdom var mat och att dejta brudar. Jag har ingen aning om hur många av mina ättlingar som slaktats, jag vet inte ens hur många ättlingar jag har i Cernavoda med omnejd, men jag var i alla fall dåggbrudarnas favorit och hade väl ett par stycken kortare romanser i veckan under fyra års tid. Räkna på den ni! Till och med Joker som inte är den skarpaste dåggen i min låda är en mer logisk och rationell problemlösare än vilken rumänsk politiker som helst.

Appropå Joker så har han lagt sig till med en ny talang som inte smäller så högt i morsos ögon. Han har börjat knipa skogsmöss under promenaderna. Rekordet slog han förra veckan när han tog sex stycken på en timme. Han står likt en staty och lyssnar in prasslet i blåbärsriset, sedan gör han ett tvåmeters panterhopp och dyker ner med fulsnudan för att stolt och rakryggat promenera ett par hundra meter med musen i sin jättelika käft innan han spottar ut den död men intakt. Aldrig en droppe blod på offren men alltid dyngsura av transsylvanskt dreggel. Vid det här laget går han under smeknamnet Mustaxin. Han är en sann ligist min dryga påläggskalv. Hoppas att han vågar ge sig på större byten snart och att han orkar bära dem ända hem till mig. Ett rådjur i veckan skulle sitta kalasfint.

Själv har jag haft fullt upp med ordningen på hemmaplan. Morsans polare Skalman, Pinnen och Semlan har varit här och bott in sig under några dagar liksom Gorillan och den mossiga stridspaddan Uschu. Uschu tror att han ska få bo här halva november så morso och Gorillan ville att vi skulle träna upp våra diplomatiska skills i förebyggande syfte. Uschu är grym, han är den grymmaste hund jag träffat i svenneland. Visst har jag blivit attackerad av puckade svennedåggs med bristande vokabulär några gånger men såna är inte grymma på det viset – de är bara omotiverat aggro och blåsta och såna känner jag mig överlägsen. Men Uschu innebär för mig skräckblandad fascination, han är typ balanserat aggro och strategisk plus att han är inställsam mot mig eftersom han förmodligen saknar en egen flock. Man kan typ inte vara kung om man inte har ett kungadöme och en flock att kontrollera. Uschu är så ruggigt lik mig om man bortser från att hans gräddmage är dubbelt så stor som min och att han till håret ser ut att härstamma snarare från gråben än dingo. Jag kan liksom inte bara låta bli att försöka få fart på surgubben och testa hur långt jag kan pressa honom innan det smäller i luften. Senast jag träffade en annan uppfriskande jämlike än Uschu var way back i Rumänien utanför kärnkraftverket.

Jag gillar när det är mycket schysst folk hemma, mest för att det blir extrema mängder disk och köttputs men också för att myset är fritt. Det är bara att gå fram till vem som helst och blänga på deras mat så kommer det en bit flygandes. När jag rensat deras tallrikar så trycker jag upp mitt ansikte under armen på dem och kräver att bli kliad. Hittills har ingen gäst någonsin vågat neka mig något som jag gjort anspråk på.