Gilla City – Don Dinos blogg 2008-2016

Vi är inte helt överens i flocken huruvida livet i stan går fet-på eller fet-bort. Jag och Cobran anser att det går fet-på sju dagar i veckan. Föreställ er bara när vi knallar runt bland hyreshus, villor, kärringar med stavar, gubbar med snöskyfflar, svennedåggs à la sirapslimpor med intryckt näsa, störiga katter som ruvar på elskåp mm. Det är highlife, minst sagt. Så roligt som jag och Cobran har här som sammansvetsade seniorer med milsvid livserfarenhet och pondus har vi typ aldrig haft. Vart vi än går kan vi roa oss kungligt med att sprida skräck och när vi inte skräms så hälsar vi ofta på någon som kliar oss och ger oss smasko.

Hemma hos Rommis är jag Kung i köket, jag ligger alltid strategiskt under arbetsbänken så hon ska snubbla på mig och tappa nåt.

Även hos Vorfar är jag Kung och intar hörnet i hans vita skinnsoffa och kräver kli. Så fort han slutar trycker jag in en tass i magen på honom och blänger uppfordrande varpå kliet fortsätter. Jag har bra disciplin på honom.

Cobran fick hänga med och fika hos Pinnens morsa en kväll, där bor det en katt som är skitsöt för den ser ut som en Dino Junior. Katten hade gömt sig i badrumsfönstret och Pinnens morsa fick barrikadera dörren med en stol för att inte Cobran skulle ta sig in och make friends. Nej allvarligt, Cobran vill typ inte ens bli kompis med en katt som ser ut som en Dino Junior. Jag däremot skulle lätt kunna tänka mig att ha en mini-me i kattformat, tacksamt att sno krubbet från missar... — Cobran fick hänga med och fika hos Pinnens morsa en kväll, där bor det en katt som är skitsöt för den ser ut som en Dino Junior. Katten hade gömt sig i badrumsfönstret och Pinnens morsa fick barrikadera dörren med en stol för att inte Cobran skulle ta sig in och make friends. Nej allvarligt, Cobran vill typ inte ens bli kompis med en katt som ser ut som en Dino Junior. Jag däremot skulle lätt kunna tänka mig att ha en mini-me i kattformat, tacksamt att sno krubbet från missar…

Morso och Joker längtar till Kalland. Joker är rätt skraj för allt i stan som jag tycker är kul. Brevlådor, lyktstolpar, folk, bilar – jo näjm it! Han drar stora omvägar och morso följer oftast ofrivilligt med i andra änden av kopplet. När jag ser en gubbe med snöskyffel till exempel så vrålar jag “Fula gubbe stick och brinn, du stör friden på gatan och det är jag som kontrollerar det här kvarteret, fatta!”, Joker däremot viskar ängsligt redan på 50 meters håll “Görsnälla mamma, kan int vi gå e litta omväg, tänk om han slår öss…”

Morso skäms över mig och Cobran under promenaderna och är nervös för vad som ska dyka upp runt varje gathörn – en svennedågg utan koppel som kastar sig in i min mun till exempel. Hon har löst problemet och det magonda så att hon går enskilda promenader med var och en av oss, med en ledig hand för smasko och utan Cobrans påstötningar kan jag faktiskt acceptera att sitta still en stund och släppa förbi en del dåggar utan knorr. Cobran däremot är så jävla skenhelig så hon sköter sig med en tyst morrning utan smasko när hon är själv på promenad – hennes största nöje är att uppvigla mig och när jag inte är med så är hon bara ett ganska surt och nonchalant Styggo-Snyggo. Morso påstår att nästan fyra års leverne i Kalland har gjort oss förvildade, jag påstår att nästan fyra års leverne i Kalland har gjort morso bekväm och ouppmärksam. Vi tog en trip dit några dagar för att utvärdera.

Jag och Pinnen sitter såklart fram. Morso och Joker delar baksäte och i skuffen sitter Cobran.

Jag visste redan i förväg att det skulle vara så jävla mycket snö så att inte ens Cobran skulle bottna. Såna här turer i skogen vägrar jag hänga med på.

Joker som mäter 76 cm i mankhöjd hade däremot inga problem att paddla sig fram - det kunde man ju begripa. Mupp! — Joker som mäter 76 cm i mankhöjd hade däremot inga problem att paddla sig fram – det kunde man ju begripa. Mupp!

Cobran fick sig en riktig match, det är bra att hon håller formen så att hon är redo att möta svennedåggsen i stan sen.

Det enda som jag saknar med Kalland är mina precious skallar. Den äckliga snön trodde kanske att den kunde snuva mig på mitt smask men icke, Don Dinos näsa är ännu oöverträffad när det gäller skalle-snok. Jag grävde lättvindigt fram dem, en efter en.

Den demokratiska utvärderingen visar att både Kalland och city har sina fördelar och att vi behöver både och. Jag och Cobran trivs överallt där det händer grejer, morso trivs bäst med mig och Cobran när det inte händer grejer men är ändå glad när vi är glada, och när Joker skulle lista en grej som var positivt med stan så kom han på att han har skaffat sig internationella vänner som är schysstare mot honom än vad jag och Cobran är.

Den rultiga studsande Polly-Bolly från Constanta blev kär i Joker direkt, när Joker vant sig vid hennes burdusa sätt så blev de vänner. Jag däremot kommer aldrig vänja mig vid Bolly.

I rasthagen träffade han tant Asta från Spanien och fattade tycke.

Lilla Rocky med nedfilade tänder från Irland bor granne med oss och har blivit Jokers mentor i city.

Jag och Cobran gillar inte någon av Jokers nya polare, jo, kanske att Asta kan få en inbjudan att bli hangaround till Gula hundarnas armé vid närmare eftertanke… men Rocky, nej, fy faan vad han har köttigt huvud och låter illa. Han gör sig bäst som husdjur och Jokers mentor.

Vi hörs å syns!