Det är ett jävla flängande fram och tillbaka mellan city och Kalland. Man får några dagars ledighet på en solfläck i Kalland så att man ska orka chefa en rond till i stan ungefär. Det är inte bara vi som flänger, det är ett jävla flängande med andra dåggar också. Under påskhelgen till exempel så skulle vi rådda runt mina tre fula svennekusiner eftersom deras ägare (japp, mina svennekussar har “ägare” och inte bed and breakfast) var bortresta. Svennekussarna är ungefär lika sammansvetsade som vi så morso och Rom-Rom körde lite småskalig integration på individnivå i hopp om kulturell förståelse mellan våra läger som annars närmast kan liknas vid “rumänska rasister möter sverigedemokrater i krigszon”. Ärligt talat så är Cobran den enda som fixar allt och alla. Det gör hon med bravur, Cobran är ett socialt geni när jag inte är i närheten. Det tog inte längre än några minuter så hade hon full koll på svennarna och det gamla gråbenet Zorry bjöd med henne på älgjakt i Jämtland i höst med egen friarstuga.
När vi inte utsätts för svenneprövningar så är det rivaliserande rumänska prövningar. Bollys närvaro är mer eller mindre konstant när vi är i stan och alldeles för ofta får vi besök av den gamla mossiga stridspaddan Uschu med flickvän. Ikväll ska vi ha vårfest i Kalland, och Uschu med bihang har naturligtvis redan bokat mat, bord och säng. Uschus blondin är förresten muppigare än jag anade. Han orkar ju inte jollra och dadda med henne hela tiden och så fort han vänder ryggen till så blir hon fegis och måste söka pappa Gorillans uppmärksamhet: “pappa pappa, vart ska du”, “pappa pappa, pussa mig”, “pappa pappa, jag vill inte leka med kalven jag vill bara vara med dig hela tiden”.
Hela tiden ska man utvecklas och prövas. Jag tror inte att jag kan bli mycket mer storsint än jag är faktiskt. Jag tröstar mig med att det är täta fikapauser. Man kan inte fika för ofta eller för mycket.
Jag har gjort nåt i april som jag ångrar. Jag råkade bita hål på Cobran i stundens hetta. Vi har bott ihop i sex år snart och jag har aldrig tillfogat henne en skråma, hon har inte en skråma sedan tidigare heller för den delen. Så här gick det till. Vi låg och gassade på fritte hemma hos Rom-Rom i varsin solfläck när en lös svennehund gick förbi på två meters avstånd. Både jag och Cobran tände på alla cylindrar för att få svennen att vända på tassen och rätt som det var så blev det bara överslag när jag fick Cobrans hetsiga gapande i örat, så jag nöp till henne på stubinen över ryggslutet. Hon gjorde en 180 graders vändning så att mossan rök i luften och vrålade till mig “vad gör du din sura gubbjävel ge fan i att bita mig”, vilket jag genast också gjorde. Vi lade oss skamsna i varsitt hörn och konstaterade att den passerande svennen vann den här fajten – utan att fajtas! Så var det med det, en olycka i arbetet.
Med risk för att det här blir världens segaste blogginlägg (jag menar hur kul är Joker liksom) så lovade jag morso att visa bilder på Jokers city-träning:
Jag kontrar med:
Nu ska jag leta på solen nere vid sjön och invänta vårt sista april besök.
Morsning änd goddbaj!