Min anpassningsförmåga och sociala kompetens är hur hög som helst, jag fortsätter att impa på morso undan för undan. Oavsett vart i världen jag befinner mig så är prioriteringarna de samma: “min mat, mitt revir, min flock”. Men förutsättningarna kan vara lite olika beroende på om man lever utanför ett rumänskt kärnkraftverk, på ett dåggs shelter i Milano, i en lägenhet i Malmö, i ett villaområde i Borlänge eller i en koja i Kalland. Grejen är den att jag fixar allt – man lär sig rätt snabbt hur floran, faunan och systemen funkar å sen är det bara att köra hårt. I början av den här sommaren invaderades till exempel villaområdena av en sorts signalresistent jätteskalbagge. Jag hade aldrig sett något dylikt och försökte på alla sätt jag kunde att påverka deras rörelseriktning. Jag menar det mesta som rör sig kan jag ju påverka lätt, skäller jag på en katt så klättrar den upp i ett träd, jagar jag efter en cyklist så cyklar den snabbare eller ner i diket, om jag piper vid fikabordet så brukar någon gå efter smaskingar. Men på de här jävla tuggande zombiebaggarna funkade ju ingenting, inte ens ragg, fradga och vansinnesvrål. Hur paradoxalt det än låter har jag nu accepterat att det enda som kan få stopp på deras framfart verkar vara tysta harmlösa stubbar och stenar. Försöker zombiebaggarna mangla över en sån så vänder de minsann buken till och sprattlar hjälplöst. Patetiskt ju! Stubb-och-sten-tekniken kommer jag aldrig att testa, den ligger liksom inte för mig.

Sen finns det gott om en annan sorts bagge i villaområdena. Det är en sorts piggbagge som till skillnad från zombiebaggen inte är helt signalresistent men fortfarande extremt signalokänslig. Den lilla påverkan jag har på piggbaggarna genom jakt, skall och nyp räcker dessvärre inte till för att få dem puts väck. De prasslar och tassar runt och är vansinnigt tarva på krubb som egentligen borde tillfalla mig. När de tycker att jag kommer för nära så fryser de till is och fräser ilsket istället för att dunsta. Jag råkade dutta en piggbagge med snudan en gång så jag stack mig på nosen, efter det nöjer jag mig med att cirkulera på lagom avstånd och gör rusningar fram när jag har chans att nypa krubbet. De är inte lika primitiva och fula som zombiebaggarna men de utgör å andra sidan ett större hot eftersom de är stora i maten.

Från en piggbagge till en annan piggbagge. Min svennekusin Nixon har haft lite sommarlov med oss i Kalland. Det är meningen att han ska intressera sig för hårvilt men snubben är för feg och lat för att lämna gården. När morso och Skäggräkan inte hade sett honom på en stund så blev de glada och tänkte att han kanske vågat sig på en promenad upp till skogsbrynet – men när de tittade på hundpejlen så såg de att han gått in i vedskjulet och hittat en bortglömd soppåse som han smaskade frenetiskt på. Fördelen med piggbaggedåggen Nixon är att han interagerar med andra dåggar så den här sopsnyltaren ska jag minsann skrämma bort nästa gång han visar sig.

Annars har jag haft ett rätt så skönt sommarlov. Jag har bland annat haft en veckas ledigt från Joker, Cobran har tillbringat ett antal timmar i garderoben å flertalet schyssta brudar har pysslat om mig med ost, leverpastej och andra smaskingar:

Ja just det, jag har ett tips också! Eller ett o-tips om ni så vill. Om ni är på genomresa i Sverige ska ni inte tälta i Kalland under mitt köksfönster. Varje gång ni rör er i tältet, prasslar eller pratar så skäller jag ut er så en stilla naturupplevelse är bara att glömma.

Tack å adjö!

/Don Dino