Ibland får jag eller morso mejl från olika företag som tycker att jag är jävligt snygg å ball. De smickrar, smörar å håller på inledningsvis å sen kommer det fraser som typ: “om du recenserar våra produkter så får du…”, “om du skriver ett inlägg i veckan åt oss så erbjuder vi…”, “om vi får annonsera i din blogg så betalar vi…”. Jag har varit totalpå hela tiden. Hur svårt kan det va liksom att skriva att torkat slaktavfall från ett visst fabrikat är smasko när det bästa man vet är torkat slaktavfall från vilket fabrikat som helst. Jag kan se mysig, snäll och timid ut och sälja typ änything bara jag får mer mat som doftar så pass surt att morso håller sin slabbidasknäbb borta från min snuda. Välkommen att skicka produktprover till mig sju dagar i veckan!
Men morso är en sån sjuk jävla bromskloss, så tråkig att hälften hade vart nog. Det räcker inte… hon är som typ en Ceausescu som svälter sin egen flock och hotar med indragna älgskallar om jag säljer mig “billigt till den kommersiella foderindustrin”, citat diktatorn. Jag fattar egentligen inte vad hennes problem är, om nån vill pynta för att jag helt enkelt är bäst så får de gärna göra det. Ibland funderar jag på hur livet hade blivit om jag istället för att följa med morso hade följt med tanten med köttbullarna i frysväskan på Arlanda sommaren 2006. Alla rumänska hundar är faktiskt jävligt trötta på att svälta. Och i svenneland finns det typ folk som köper pipleksaker tillverkade av gatuhundspäls till sina matvägrande mupphundar. Kom igen liksom, jag är en av få som har det bästa av två världar – gatuhundens hjärna och svensk marknadsekonomi – jag borde väl få göra matkarriär?
Häromdagen fick morso en ny sorts mejl som inledningsvis intresserade henne. Mejlet var från nån som håller på med casting till teve sju och som söker deltagare till ett hundprogram. Det började som vanligt med en massa smicker å trams, tyvärr ingen mat-muta den här gången. Morsos spontana tanke var naturligtvis att någon äntligen har fattat hur roliga, intelligenta och slitstarka gamla handikappade öststatsdåggar är och kommit upp med den eminenta programidén att sätta ihop en serie med typ mig, Uschu, Lilla Benet, Max, Vigo med flera. (Ett avsnitt kunde till exempel handla om Sveriges Gula hundmaffia, ett annat avsnitt kunde handla om De svarta hundarna från helvetet, ett tredje om När varulven kom till kontoret etc.) Men när morso läst klart mejlet så framgick det att castingmänniskan ville ha tips på lämpliga familjer som nyss har skaffat eller ska skaffa svennevalp. Men liksom hallå, bah, öh – kom hit ska jag nypa dig i röven kärring så du vaknar, vi känner inte en enda människa som har svennevalp eller funderar på svennevalp. Vi jobbar inte så, vi jobbar liksom för att så få dåggar som möjligt ska födas och för att de som redan lever ska få bed-and-breakfasts istället för att dö långsamt av kroniska hungersmärtor.
Nästa gång nån från teve hör av sig så förväntar vi oss att det är för att jag och några andra vuxna dåggar från stritan ska få en egen programserie. Vi är rätt så trötta på att bli trashade i media och utnyttjade i kommersiella å korrupta sammanhang på grund av att vi tillhör den globala hunderklassen. Det är på tiden att vi får lite krädd i rutan för det finns flera tusen av oss i svenneland och vi är fan både fler, snyggare och mer spännande än varje grymtande mopsvalp med ögona på skaft.
En dågg från stritan utbildar, vägleder och coachar svennefolk som den möter. DET är underhållning 2015. Trötta människor som behöver hjälp att få en valp rumsren känns lite nitti va!?
Don Dino