Hemtrakter – Don Dinos blogg 2008-2016

Morso har hängt runt i mina hemtrakter en sväng. Normalt brukar jag ta hand om Romrom när morso sticker men den här gången hade Romrom nån idé om att hon skulle hänga med, dels ville hon mysa lite i Ceausescus omgivningar. Dels ville hon se sågverket utanför Constanta där vår marulksliknande prickiga moster Bolly stod bunden på en kätting. Romrom kände sig dock lite osäker inför att lämna växthuset och kåken vind för våg (hon är typ lika aggressivt hemkär som jag) så jag erbjöd mig att göra två flugor på smällen och frågade Pinnen om hon ville bo i Romroms kåk och vattna tomaterna mot att jag tog hand om henne hela perioden. Pinnen är ganska svag för mig, typ det är alla brudar, så hon sa ja. Men jag måste påpeka att Pinnen egentligen INTE är mitt förstahandsval när det gäller brudar som jag ska ta om hand för hon producerar så sjukt lite disk och hon glömmer för det mesta bort att ge mig min rättmätiga andel av allt hon äter. Sen kan det vara så att Pinnen lätt blir lite för hemtam också och uppträder onödigt avslappnat i mitt sällskap. Redan efter några dagar började hon till exempel att släpa med mig ut i terrängen och försökte sig på att dra fram telefonkameran och lura till sig slabbidask-selfisar med mig i blickfånget. Men jag har varit med alldeles för länge för att gå på brudarnas kysstrick, morso har testat allt under åren och inte ens om hon doppade hela snudan i leverpastej så skulle jag slabbidaska henne – nej, fy faan va vidrigt!

Seriöst Pinnen, om du inte ger mig smaskingen nu så ska jag plantera mina sju nyförvärvade älgflugor i nackhåret på dig så fort vi sätter oss i bilen.

Här preparerar hon värsta korvbiten fullt synlig mellan tänderna, jag överväger om jag ska klippa till rejält och ge henne en fläskläpp så det blir ett slut på slabbidaskmanipulationerna.

Närmare en slabbidaskselfie än så här kom hon inte på drygt en vecka trots idoga försök. Korven försvann innan Pinnen ens hann fatta vart den tog vägen. Jag vet vart den tog vägen. Haha!

Samtidigt i södra Rumänien fick morso och Romrom typ årsbehovet av dåggskisses tillgodosett, jag har stora förhoppningar om att få vara ifred ett tag nu:

Den stora herdehunden Gogu är som en våtservett, han tvättade av morsos hela ansikte i ett enda svep. Typ värre än min slipstungade lillebror Jåker-Tråker. Om du är sugen på att adoptera Gogu och har plats i dubbelsängen för ett fluffmonster på 45 pannor kan du ju höra av dig.

Caesar var så intensiv i sitt inställsamma slabbidaskande att morso ofrivilligt satte sig på ändan och bad om nåd. Caesar är sådär aktiv och lekfull och sportig som jag bara avskyr. Typ jag skulle resa ragg och skälla lödder för att hålla honom på minst tio meters säkerhetsavstånd. Nån som vill adoptera?

Det här är Marin, drygskåpens drygskåp nummer ett. Marin typ putsade morsans näsa och öron utvändigt, invändigt och med glädje både morgon och kväll. Han är farlig. På riktigt. Han är nog den enda hund som fått morso att glömma bort en stund hur taskiga folk kan vara mot dåggar. Marin typ slickade i sig hennes tårar med propellersvans tills hon började skratta. Och detta utan att vara distanslöst svennedåggsmuppig. För det mesta gör jag morso rätt så glad också men jag skulle aldrig torka tårar och jag får passa mig jävligt noga för att vända min fula ansiktshalva till för när hon ser mitt sönderslagna öga och ärr på vänstra kinden så händer det att hon grinar ännu mer, fast inte lika mycket nu som förr förstås.

Även Romrom lät sig smickras även om hon helst håller Marin på en armlängds avstånd från sin snuda. Notera propellersvansen som rör sig så fort att den knappt fastnar på bild.

Morso brukar sällan fotograferas med smådåggs men Misu charmade henne fullständigt.

Aj bätt morso var avis när den här damen fick en slabbidaskare av Misu. Han ser hård ut med sitt scarfäjs men det är tyvärr bara sviterna av demodex i valpåldern. Han är inte nån fajter. Nån som vill ha? Jag skulle äta Misu till frukost.

Hardy har blivit slagen med brädor precis som jag. När man får mycket stryk av folk så blir man mer försiktig och kommer fram först efter en stund när man kollat av om de är schyssta eller evil. Hardy var rätt billig för han pussade morso redan efter fem minuter. Om det inte vore för att han är så köttsnudad och kortnäbbad (läs ful) så skulle jag faktiskt kunna stå ut med att ha honom i närheten av mig. Schysst, lojal och cool snubbe - en lättdresserad högertass typ, inte alls som oss vilda födgenier som levt på gatan i generationer. — Hardy har blivit slagen med brädor precis som jag. När man får mycket stryk av folk så blir man mer försiktig och kommer fram först efter en stund när man kollat av om de är schyssta eller evil. Hardy var rätt billig för han pussade morso redan efter fem minuter. Om det inte vore för att han är så köttsnudad och kortnäbbad (läs ful) så skulle jag faktiskt kunna stå ut med att ha honom i närheten av mig. Schysst, lojal och cool snubbe – en lättdresserad högertass typ, inte alls som oss vilda födgenier som levt på gatan i generationer.

Apropå gatan så visade morso kärnkraftverksområdet utanför Cernavoda för Romrom. Det fanns en hel del dåggar där fortfarande trots att de kommunala hundfångarna gjort ett bra städjobb. Det är ganska precis tio år sedan jag hittades halvdöd där efter vägkanten. På den tiden hade jag en polare som tidigare bott inne i centrum innan han blev ivägkörd och dumpad utanför kärnkraftverket. Han berättade för mig om käket och pappskivan man kunde få utanför en del restauranger inne i stan. När jag låg där på den underkylda asfalten i januari för tio år sedan och väntade på att dö så drömde jag om just sånt smaskigt krubb och förbannade att jag blivit född utanför kärnkraftverket och inte utanför en restaurang. Den högsta kastens restaurangdåggar kunde faktiskt ha det rätt bra förut. För nåt år sedan ändrades förhållandena för de här dåggarna när man stiftade nya lagar som kräver att alla dåggar ska vara id-märkta, ha koppel och en registrerad ägare. Typ lika boring som i svenneland. Eftersom restaurangägarna inte var speciellt sugna på att registrera sig som ägare och låta hundarna flytta in så blev flera av de högkastiga restaurangdåggsen bortstädade av borgmästarens kumpaner och satta i kommunala dödshägn. Precis som i en dissnysaga (bortsett från att sagan slutar med att typ alla dåggar dör en plågsam död i Rumänien) så finns det snälla dågglavvers som besöker dödshägnen och köper ut hundarna och återför dem till deras gathörn eller sin restaurang. Tyvärr så fångas samma dåggar ofta in på nytt in av samma hundfångare och köps återigen ut av samma dågglavvers. Borgmästare runtom i Rumänien har många fiffiga sätt att få in extra fickpengar på. Romrom förälskade sig i alla fall i flera av de högkastiga restauranghundarna som gjort den här proceduren om och om igen innan de till sist blivit satta i ett från kommunala hundfångare tryggat shelter. Romrom övervägde starkt att byta bort bortskämda prickiga marulks-Bolly mot ett par ödmjuka, vackra välartade restaurangseniorer istället. Ja, ja, hurra (!) tänkte jag när jag hörde äktheten och värmen i Romroms röst när hon pratade om restaurangdåggarna. Men icke, två veckor senare terroriserar Bolly vidare och Romroms armar blir längre och längre för varje promenad de går.

Donna och Beya är typ världens mest anspråkslösa och blygsamma systrar. Man skulle inte märka av dem om de så flyttade in i köket. Pliiis Romrom, vi kan väl låna ut Bolly ett tag så kan jag ta hand om både dig och systrarna på dagarna när morso är på jobbet? Nån som vill adoptera Bolly!? Alternativt systrarna?

Lupica var morsos vafforit. Lupica är ungefär som en tio år gammal Marin. Ett pensionerat drygskåpens drygskåp kan man säga. Utköpt inte mindre än tre gånger från det kommunala hägnet i Constanta. Nån svenne som vill erbjuda honom en sovplats inomhus före vintern?

Bolton är precis lagom dryg. Folk upplever honom som älskvärd och i princip skulle jag kunna trivas med honom. Han är snäll, inställsam och håller en låg profil, men eftersom morso reglerar mina tevetider likt en ceausescu så har jag ingen glädje av hans parabolöron. Men det har säkert nån annan?

Fan tiden rullar på, dåggar åldras och platser förändras. Jag själv är lite risig emellanåt och krubbar ny medicin mot min artros. Cobran gör sällan turer över milen när hon är lös i skogen nuförtiden. Livet i Rumänien känns som typ hundra år sedan. Utanför mitt gamla hundhägn i Cernavoda där jag var vakthund tiden mellan kärnkraftverket och svenneland huserar nu nya slynglar. Och i Cobrans gamla rumänska hundgård bor den ökände trebente Dingo, som nu har blivit gammal och snäll, tillsammans med några handikappade polare.

Adan har min gamla tjänst som säkerhetsansvarig utanför hägnet men den uppdaterade titeln på arbetet är "patrullmästare". För tio år sedan körde vi den hårda rumänska stilen och dåggar som jag passade utmärkt för säkerhetsarbete. Nu är strategin mer internationell och allt ska vara så jävla öppet, tillmötesgående och tillgängligt. Adan fungerar liksom mer som insparkare än avhysare till hägnet - förmodligen gör han inte skillnad på inbrottstjuvar och kunder heller. Alla är välkomna! Om jag varit kvar där hade jag gett honom sparken för längesen. — Adan har min gamla tjänst som säkerhetsansvarig utanför hägnet men den uppdaterade titeln på arbetet är "patrullmästare". För tio år sedan körde vi den hårda rumänska stilen och dåggar som jag passade utmärkt för säkerhetsarbete. Nu är strategin mer internationell och allt ska vara så jävla öppet, tillmötesgående och tillgängligt. Adan fungerar liksom mer som insparkare än avhysare till hägnet – förmodligen gör han inte skillnad på inbrottstjuvar och kunder heller. Alla är välkomna! Om jag varit kvar där hade jag gett honom sparken för längesen.

Dingo verkar trivas rätt så bra i Cobrans gamla hundgård. Han och morso var glada åt att se varandra igen efter flera år och firade naturligtvis med räliga kramar och slabbidaskare.

Nu återstår det bara att se hur det går för Ovidius, den stora herdehunden som låg påkörd men utan frakturer i en trefilig rondell utanför Constanta. Han som var skitskraj och smet från platsen när morso och Mihaela skulle åka efter tränkwalajsers. Han har eller hade typ tre alternativ inför framtiden, att (1) bli påkörd och dö en plågsam död, att (2) bli fångad av evil people och dö en plågsam död, eller, att (3) bli fångad av dågglavvers, flytta hem till mig och bli frihetsberövad och tvångsslabbidaskad. Tyvärr har han väl som så många andra bara fått stryk av folk tidigare så han vågade inte chansa på att låta sig fångas in med icke-våldsamma metoder. Men om Ovidius fortfarande lever och ändrar sig så har jag lovat morso att stå ut.

Ja asså va ska man säga när morso bara grinar och oroar sig över Ovi. Det är ju inte lajkli att han lever längre så va fan - får Mihaela fatt i honom kan han väl flytta hit. — Ja asså va ska man säga när morso bara grinar och oroar sig över Ovi. Det är ju inte lajkli att han lever längre så va fan – får Mihaela fatt i honom kan han väl flytta hit.

Hej då,

Don Dino