Det är typ nästan tre år sedan som Lilla Benet fick nog av Joker och flyttade tillbaka till sina egna glin på västkusten. Det blev liksom för mycket för min trebenta gula gubbe att dela kökssoffa med en nyanländ rumänsk ouppfostrad älgkalv. Om jag och Lilla Benet själva hade fått välja så hade vi valt att leva tillsammans i Kalland för alltid och istället skickat Joker till glinen på västkusten. Jag och Lilla Benet är så feta BFF’s så det är overkligt. Därför var det fan på tiden att vi fick ha en gul gerontträff i Kalland nu när man typ kan smälla av vilken dag som helst. Japp, så är det. Vi har blivit gamla allihop, både jag, Lilla Benet och Cobran. Och glinen och Joker har blivit typ medelålders. Ofattbart att glinen är vuxna liksom – jag orkade inte ens vråla åt dem att jag skulle döda dem om jag fick fatt i dem.

Lilla Benet har fått en del knölar och vårtor och dras med sin vanliga övervikt men är förhållandevis pigg för sin ålder. Han springer i trapporna men tar alltid det tillbyggda trappsteget upp kökssoffan. Han äter inga mediciner. Jag har ju också knölar och vårtor. Jag springer i trapporna och tar handikappfilen upp i soffan men jag har blivit stupplig, ramlar ibland och behöver mina smärtstillande och antiinflammatoriska varje dag. Lilla Benets morso sa att jag har blivit tjockis. Men Cobran har nog ändå slagit rekord i att åldras för samtliga gäster tyckte att hon har blivit så “snäll och mysig”. Asså kom igen – Styggo-Snyggo “snäll och mysig” – typ djävulen har blivit religiös liksom. Äh, det är bara på humöret som det märks att hon är geront. Hon gör fortfarande ett jämfota spänsthopp upp på köksbordet för att spana katter genom fönstret och lägger av en synkroniserad rökare.

Så är det och så var det. Tiden rullar på och man ska fanimej ha det bra. Man ska gå på så många middagar man kan med såna man gillar, man ska bita så många rövar man kan på såna man inte gillar och viktigast av allt – man ska man inte banta.

Vi hörs å syns,

Don Dino.