Det här är det sista inlägget i Dinos blogg och det skrivs av mig, morso. Dino, min livskamrat och bästa vän under nästan tio år, fick somna in förra veckan. Under ett par års tid har han trotsat sin onda kropp för att lojalt och till vilket pris som helst hålla flaggan i topp som flockens beskyddare, healer och diskare. Det har smärtat mig mycket den sista tiden att se hur hans livsglädje och mentala alerthet begränsats av en fjorton år gammal och mycket sliten kropp, men jag är så oerhört tacksam över att vi fick några extra månader på oss så att Dino hann träffa människovalpen. Ibland inbillar jag mig att Dino ville försäkra sig om att allt skulle gå bra med mig och Junior och därför på ren vilja och envishet bestämde sig för att kämpa på ett tag till när vi tog bort den traditionella smärtlindringen och bytte till naturmedicin i december.
Det var nog bara jag som visste med säkerhet att det skulle vara okomplicerat att introducera en människovalp till Dino – men att Dino inte bara skulle acceptera utan också se det som kanske sin största livsuppgift att ta hand om bebisen (och mig) har varit rörande att uppleva. Dino har aldrig varit ett husdjur, han har varit en tam vildhund och rakt igenom en helt adekvat och förutsägbar sådan. Det har inte varit helt lätt att leva med och älska en sån hund i svennesamhället och det är förmodligen därför han varit den individ som format mig mest och gett innehåll till mer än halva mitt vuxenliv, antingen direkt eller indirekt. Jag och Dino har utvecklats tillsammans under hela vår relation och när jag trott att jag känt honom har han överraskat mig och visat prov på nya fantastiska egenskaper. Men att han skulle bli en så kärleksfull gammelfarfar till en skrikande marsipangris hade jag aldrig kunnat förvänta mig.



Några veckor innan Dino gick bort fick hans bästa kompis Lilla Benet somna in, också han med en ond kropp men fortfarande livsglad och mentalt pigg. Dino hade därför tänkt att nästa blogginlägg skulle handla om Lilla Benet som bodde hos oss i Kalland under ett år. Dino är ju inte direkt känd för sin tolerans med andra hundar så den starka och genuina vänskap som uppstod direkt mellan Dino och Lilla Benet förbryllade både mig och Lilla Benets morsa. Här kommer en drös bilder på dessa två mycket speciella hundar och deras underbara vänskap:



















Om ni inte har fått nog så kommer det några filmsnuttar också:
Tack älskade Dino för allt du lärt mig, allt vi upplevt tillsammans, alla goda skratt du gett mig med flera och den kärleksfullhet och generositet du visat inom flocken. Jag förutsätter att du ligger stjärt mot stjärt med Lilla Benet och delar en skalle just nu.
Om du som har följt Dinos blogg under åren vill hedra minnet av Gula gubbarna genom att skänka ett bidrag till arbetet med gatuhundarna i södra Rumänien så är du varmt välkommen att göra det. Antingen genom Hundhjälpen på Plusgiro 355 425 -0 eller genom mig på Swish 070 715 79 13, märk insättningen med “Gula vänner”. De bidrag som swishas kommer att vidarebefordras till min vän Mihaela Baisan som driver Asociatia Staad utanför Constanta. Jag kommer att publicera en gåvoredovisning i mitten av april i det här blogginlägget samt på Asociatia Staads Facebooksida, meddela mig om du vill vara anonym.
Ett stort tack till alla läsare som hört av sig under åren och visat sin uppskattning och en stor kram till alla er som fungerar som “bed and breakfast” åt tama vildhundar – ni är bäst!
Hälsar morso
Uppdatering 25 april 2016