Gula Vänner för alltid – Don Dinos blogg 2008-2016

Det här är det sista inlägget i Dinos blogg och det skrivs av mig, morso. Dino, min livskamrat och bästa vän under nästan tio år, fick somna in förra veckan. Under ett par års tid har han trotsat sin onda kropp för att lojalt och till vilket pris som helst hålla flaggan i topp som flockens beskyddare, healer och diskare. Det har smärtat mig mycket den sista tiden att se hur hans livsglädje och mentala alerthet begränsats av en fjorton år gammal och mycket sliten kropp, men jag är så oerhört tacksam över att vi fick några extra månader på oss så att Dino hann träffa människovalpen. Ibland inbillar jag mig att Dino ville försäkra sig om att allt skulle gå bra med mig och Junior och därför på ren vilja och envishet bestämde sig för att kämpa på ett tag till när vi tog bort den traditionella smärtlindringen och bytte till naturmedicin i december.

Det var nog bara jag som visste med säkerhet att det skulle vara okomplicerat att introducera en människovalp till Dino – men att Dino inte bara skulle acceptera utan också se det som kanske sin största livsuppgift att ta hand om bebisen (och mig) har varit rörande att uppleva. Dino har aldrig varit ett husdjur, han har varit en tam vildhund och rakt igenom en helt adekvat och förutsägbar sådan. Det har inte varit helt lätt att leva med och älska en sån hund i svennesamhället och det är förmodligen därför han varit den individ som format mig mest och gett innehåll till mer än halva mitt vuxenliv, antingen direkt eller indirekt. Jag och Dino har utvecklats tillsammans under hela vår relation och när jag trott att jag känt honom har han överraskat mig och visat prov på nya fantastiska egenskaper. Men att han skulle bli en så kärleksfull gammelfarfar till en skrikande marsipangris hade jag aldrig kunnat förvänta mig.

Från det att vi kom hem från BB har Dino funnits i närheten av Junior hela tiden. Babymonitorn har jag fått använda sparsamt eftersom Dino gärna ville vara på två ställen samtidigt om bebbon skrek.

Dino hade nog gärna sett att vi börjat med småbarnsliv tidigare. Samlad flock, mycket fika och... — Dino hade nog gärna sett att vi börjat med småbarnsliv tidigare. Samlad flock, mycket fika och…

... mycket mys i soffan. — … mycket mys i soffan.

Några veckor innan Dino gick bort fick hans bästa kompis Lilla Benet somna in, också han med en ond kropp men fortfarande livsglad och mentalt pigg. Dino hade därför tänkt att nästa blogginlägg skulle handla om Lilla Benet som bodde hos oss i Kalland under ett år. Dino är ju inte direkt känd för sin tolerans med andra hundar så den starka och genuina vänskap som uppstod direkt mellan Dino och Lilla Benet förbryllade både mig och Lilla Benets morsa. Här kommer en drös bilder på dessa två mycket speciella hundar och deras underbara vänskap:

Dino hittades svårt skadad utanför kärnkraftverket i Cernavoda. Han kom till mig 2006 som enögd, ärrad och med en gammal självläkt fraktur i bogen. Lilla Benet träffade jag 2009 i Save the Dogs hundhägn i Calarasi. Vad som hänt med hans bakben visste ingen, när han plockades in från gatan hade han bara tre ben plus sin lilla självläkta stump. Lilla Benets morsa kontaktade mig via Dinos blogg och på den vägen fann våra gula gubbar varandra i Sverige.

Det var Gult Brödraskap redan vid första ögonkastet. Eller som Dino skulle ha uttryckt sig: "Lilla Benet är min flickis för Cobran är en stygg och snygg frilansande ninjafeminist. Handikappat Gulo is da shit". — Det var Gult Brödraskap redan vid första ögonkastet. Eller som Dino skulle ha uttryckt sig: “Lilla Benet är min flickis för Cobran är en stygg och snygg frilansande ninjafeminist. Handikappat Gulo is da shit”.

Lilla Benet fick snabbt lära sig att göra målvaktsräddningar i Kalland annars hann Dino före.

På grund av sitt ständiga godissug och sin enögdhet var Dino ibland för kvick med att smälla upp käften och fånga, då kunde Lilla benet ha chans på returen.

Appropå retur... en gång när Lilla Benet var på party hos grannens chihuahuor (Dino var inte bjuden) fick han lite för mycket av det goda. Överskottet kräktes han snällt upp när han kom hem till Dinos stora glädje. — Appropå retur… en gång när Lilla Benet var på party hos grannens chihuahuor (Dino var inte bjuden) fick han lite för mycket av det goda. Överskottet kräktes han snällt upp när han kom hem till Dinos stora glädje.

Godis, ungar och mys var deras gemensamma intressen.

Ateljén

Lilla Benet och Linn

De delade broderligt på allt, blev aldrig osams och höll alltid ihop.

Kadaver

Gula vänner

Cobran kände sig nog lite utanför ibland - hon har helt andra preferenser i livet än vad de Gula gubbarna hade. — Cobran kände sig nog lite utanför ibland – hon har helt andra preferenser i livet än vad de Gula gubbarna hade.

Gula gubbarna har sällan gått utom synhåll och en torr hundkula fungerade som fjärrkontroll på båda två. Cobran däremot behöver fortfarande varningsväst.

Här var Uschu från Medgidia på besök i Kalland. Alla pälsförsedda besökare undanbads otrevligt och bestämt när Gula gubbarna verkade tillsammans.

Uschu är en cool och erkänd stridspadda så jag blev tämligen generad när de hetlevrade Gula gubbarna turades om att jucka på honom.

Det fina med Gula matvrak är att de går att muta till nästan vad som helst. Efter några besök av Uschu rådde vapenvila.

När den transsylvanska unghunden Joker på 45 pannor skulle introduceras i flocken så var det inte nådigt. Då satt gubbarna som Bill och Bull och surade bakom galler.

Snälla Joker gjorde allt han kunde för att få vara med den gula eliten.

Efter idogt mutande kom vi så här långt men att Joker skulle få ligga i sängen var bara att glömma tills dess att Lilla Benet flyttat hem till västkusten igen.

Ibland känner man som hundägare att man går lite för långt i sin välvilja - något som Gula gubbarna var snabba med att demonstrera. Det blev ingen utgång med reflexvästar. — Ibland känner man som hundägare att man går lite för långt i sin välvilja – något som Gula gubbarna var snabba med att demonstrera. Det blev ingen utgång med reflexvästar.

Den här bilden är bara fyra månader gammal. Vi hade på känn att det nog var sista gången de sågs.

Den Gula färgen gick aldrig ur - tolv och fjorton år gamla på sin sista dejt i Kalland var fortfarande maten det som smällde högst. Vad ufot Cobran tittade efter var som vanligt inte intressant, det var säkert bara nåt man skulle bränna onödiga kalorier på. — Den Gula färgen gick aldrig ur – tolv och fjorton år gamla på sin sista dejt i Kalland var fortfarande maten det som smällde högst. Vad ufot Cobran tittade efter var som vanligt inte intressant, det var säkert bara nåt man skulle bränna onödiga kalorier på.

Om ni inte har fått nog så kommer det några filmsnuttar också:

Tack älskade Dino för allt du lärt mig, allt vi upplevt tillsammans, alla goda skratt du gett mig med flera och den kärleksfullhet och generositet du visat inom flocken. Jag förutsätter att du ligger stjärt mot stjärt med Lilla Benet och delar en skalle just nu.

Om du som har följt Dinos blogg under åren vill hedra minnet av Gula gubbarna genom att skänka ett bidrag till arbetet med gatuhundarna i södra Rumänien så är du varmt välkommen att göra det. Antingen genom Hundhjälpen på Plusgiro 355 425 -0 eller genom mig på Swish 070 715 79 13, märk insättningen med “Gula vänner”. De bidrag som swishas kommer att vidarebefordras till min vän Mihaela Baisan som driver Asociatia Staad utanför Constanta. Jag kommer att publicera en gåvoredovisning i mitten av april i det här blogginlägget samt på Asociatia Staads Facebooksida, meddela mig om du vill vara anonym.

Ett stort tack till alla läsare som hört av sig under åren och visat sin uppskattning och en stor kram till alla er som fungerar som “bed and breakfast” åt tama vildhundar – ni är bäst!

Hälsar morso

Uppdatering 25 april 2016

Stort tack till er som donerat till Asociatia STAAD via swish.