Jag är Don Dino, född och uppvuxen vid kärnkraftverket i Cernavoda, södra Rumänien. Jag är inte självlysande men jag hade polare way back som var så kallade “glow-in-the-dark-dåggs”. Den som var mörkrädd kunde dela jordkula med en sån – men jag är inte mörkrädd, glöm det. Jag härstammar från dingosar och transsylvanska vargar och det är såna som vi som skrämmer andra efter mörkrets inbrott.

När jag var typ fyra år blev jag tvärmanglad av en vedervärdig Dacia – det är i alla fall den officiella historien – då förlorade jag synen på mitt vänstra öga, fick en skaplig fraktur i bogen och blev bortfraktad till ett dåggsshelter. Svansen och örsnibben hade jag tappat för länge sedan.

Efter några månaders läkning i sheltret fick jag jobb som säkerhetsansvarig och diskare i Sverige och de satte mig på ett flygplan från Bukarest till morso i skogen. Jag är mycket intresserad av min karriär men någon morsa behöver jag fan inte, jag klarar mig själv. Har alltid gjort och kommer alltid att göra. Efter snart sju år som formell svennedågg är jag numer president i det aktade nätverket Gula hundarnas armé.

Jag bloggar om vardagen i Kalland, sura älgskallar, dryga brudar, fula dåggar och smaskingar. Om du träffar mig på skogen nån gång så finns det egentligen bara en pryl att lägga på minnet:

Om du fixar krubbet – då äter jag rubbet,
är du kaxig, girig eller mes
då kollar jag om du har stjärtprotes…